Delar av denna text har jag som avsikt att försöka få in i den lokala tidningen i staden där jag bor. Anledningen är att det förra veckan skrivits en artikel om att barn på vår Barn och ungdomspsykiatri har fått starka psykosmediciner utskrivet för sina depressioner.  Detta gör mig så upprörd. Känns som vi är på väg åt fel håll med gratis och starkare medicinering för våra barn och unga – de små människor jag lägger min fulla tillit och tilltro på. De som ska göra världen vackrare och bättre än vad vi hittills har lyckats med. Men vad gör vi med deras kraft och deras chans att blomma inifrån och ut? Hur tar vi hand om dem när de inte mår bra?

HJÄLP!! Vad gör vi med våra barn?

Jag har länge ställt mig frågan de till hur lättvindigt och gärna barn och unga medicineras och drogas på laglig grund. Det har alltid upprört mig. Till vilken nytta och varför undrar jag? Varför har vi människor en så otrolig tilltro till läkemedel och kemiska preparat med olika slags biverkningar? Jag har en förhoppning av att alla gör så gott de kan utifrån de kunskaper och förutsättningar de besitter men jag kan ändå inte låta bli att undra – Vet vi verkligen inte bättre idag 2016?

Måndag den 18 juli stod det i den lokala dagspressen där jag bor att deprimerade barn ges psykosmedicin på BUP. Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen. Vart är vi på väg? Vad har de människorna som skriver ut detta till barn för utbildning? Vad bygger de sina kunskaper och sina val på? Vilken sanning utgör deras grund? Absolut inte samma sanning som utgör min i alla fall och jag känner ett starkt kall och meningsfullhet i att förmedla det jag känner och tror på.

Om vi tar oss en djupare fundering på vad depression i många fall är och står för är det då rimligt och försvarbart att fortfarande tro och verka utifrån sanningen att piller är lösningen?

Det skrämmer mig att vi inte har kommit längre i Sverige. Vi som anser oss vara så upplysta och kloka. För mig är det en gåta hur vi 2016 och med all den visdom som finns i andra länder och i vår historia fortfarande ser piller och kemiska preparat som lösningen på sjukdomar och psykisk ohälsa bland människor.

Självklart finns de som vinner och tjänar storkovan på att vi knaprar piller och kemikalier istället för att utforska och fördjupa vår visdom kring kroppens självläkande förmåga. Skolmedicinen är upphöjd till skyarna och subventioneras stort medan de mer alternativa och komplementära valmöjligheterna motarbetas. Hur länge ska vi gå med på det i den påstådda demokrati vi lever i? Jag vill ha samma möjlighet som andra att välja väg mot hälsa och välmående utan att det ska göra hål i plånboken och framför allt vill jag värna om det viktigaste och käraste vi har … BARNEN. Jag vill göra deras framtid ljus och glädjefylld. Min vision är friska och fria barn som kommer förändra denna värld till det bättre! För det vi lever i just nu känns allt annat än friskt. Jag tror vi bär nyckeln till lösningar och svar inom oss.

Ohälsan ökar sägs det och det både bland barn, unga och vuxna. Att fortsätta i samma spår som tidigare kommer inte göra oss friskare. Vi behöver vända blicken och ändra perspektiv. Vi behöver inse att hälsan kommer inifrån, att vi alla bär kraften till läkning och att våra kroppar är mer än biokemiska system. Vi behöver se helheten och lägga fokus på lösningarna som håller i längden. Det är fullt möjligt och jag hoppas att det kommer bli omöjligt att låta bli i framtiden. Vi behöver som jag ser det tänka om och förstå att ohälsans ökning vill tala om något för oss, lära oss något och väcka de insikter och den inre visdom vi tycks förträngt eller glömt.

Våra kroppar är holistiska, sammansvetsade system med förmåga till självläkning, men de är ju också individuella och personliga. Vissa är känsligare för t.ex. tillsatser, kemiska preparat och onaturliga ämnen. Vi har olika livsresor, ska igenom olika saker och ”drabbas” därför på olika sätt.

Läkemedelsbranschen riktar in sig på symtomen och behandlar samma symtom på samma sätt med samma piller och preparat. Det är inte vägen till hälsa, välmående och friskhet utan snarare tvärtom.

Som jag ser det så behöver vi inte lägga vår makt och tilltro till auktoritärer och högutbildade för att finna vår väg till välmående och hälsa. Vi bör istället bli bättre på att följa vår inre vägledning, vår intuition och våra känslor genom livet. När vi tar makten över våra egna liv, ser vårt eget ansvar klart och följer vårt hjärta och själ så möter vi de läromästare vi är ämnade att möta och lära av. Vi människor behöver integrera och lära i samspel med varandra men inget säger att den högt lärde är närmre sanningen än någon annan. Våga lita på att du bär din sanning inom dig och låt andra bära sin. Acceptans och kärlek, till sig själv och andra, är den upplysta vägen mot medmänsklighet och en bättre, friskare värld. Detta arbete börjar inom oss var och en och sprids sedan utåt med nya insikter, modernare lösningar och nygammal visdom som väcks till liv. Hjärtats visdom och kärlekens väg är på intågande även om det verka som vi ska igenom  en hel del mörker och lärdommar innan det blir synligt för alla.

Jag anstränger mig för att vara tålmodig, tacksam och full av tillit på vägen. Allt är som det ska, Allt har en mening vi inte alltid ser och framför allt så är ALLT MÖJLIGT!

Jag har skrivit mer texter i detta ämne då jag anser det oerhört viktigt och intressant. Här nedan är några länkar.

https://himlatur.tarotguiderna.se/2016/04/10/diagnoser-hjalper-de-eller-stjalper-de/

https://himlatur.tarotguiderna.se/2016/01/24/vaccinationers-nytta-och-halsoeffekter-kan-och-bor-ifragasattas/

https://himlatur.tarotguiderna.se/2016/01/09/fria-piller-och-mediciner-till-vara-barn-var-framtid-det-karaste-vi-har-vart-ar-vi-pa-vag/

I helgen konfirmerades min dotter. Det var en fin tillställning som fick mig att tänka tillbaka på min egen konfirmation och andra tillfällen då jag vistats i kyrkan. Jag tycker i det stora hel att kyrkan är en trevlig plats att vara på, att känna gemenskap i, att sjunga och tillbe i men jag känner också att den kristna tron har sina fallgropar och tillkortakommanden utifrån min inre föreställning om hur en bättre värld kan skapas.

Jag anser precis som kristendomen att Jesus var en person som kom med kärlek och ljus till världen. Tyvärr var inte världen och mänskligheten riktigt redo för att ta emot det då. Rädslan tog överhand och det blev hans kroppsliga död. Men hans ande, själ och energi är i allra högsta grad fortfarande levande. Inom oss alla! Vi bär alla på det ljus och den kärlek han ville förmedla men vi bär också på rädslan som dödade honom.

Det jag vill ge utryck för är att vi alla är en Jesus, vi är alla gudomliga varelser som har möjligheten att välja kärlekens eller rädslans väg genom livet. Valet ter sig inte alltid så tydligt men det är reellt och det skapar vår verklighet.

Så hur ser du på ditt val, dina möjligheter att välja kärleken och sprida ljuset i stort och smått? Hur ser du på dig själv som individ och gudomlighet? Hur ser du på dina medmänniskor? Hur ser du på världen? Din självbild, din människosyn och din världsbild har betydelse! För det är i takt med dessa som din själ vibrerar. Det är den energifrekvens du förmedlar och sänder ut och även attraherar och arbetar för i det dolda. Allt är energi (kvantfysik) och vi skapar oerhört mycket i det omedvetna.

Det är en annan sak med den kristna tron som jag och min tro inte vill samstämma med. Nämligen den skuld och skam som införlivas i människor.  Det känns dessutom som om det är en stor del av den kristna tron och den ger sig i utryck både i den viktiga Trosbekännelsen och i Fader vår. Där vi ska be om syndernas förlåtelse och bli förlåtna våra skulder.

Jag anser att skuld och skam vid sidan av rädslan är mänsklighetens stora snaror. Vi bär dem inom oss av olika anledningar och det gör att vi handlar i orätt men de vill även tala om något för oss. De vill att vi ska söka inom oss själva och förstå varför dessa känslor uppstår. Vilka sår behöver läkas inom oss för att vi ska kunna omfamna våra svagheter i kärlekens styrkor. För vi behöver bli medvetna om att vi bär kärlekens helande kraft inom oss. Vi är alla GUD i den bemärkelsen och vi behöver egentligen inte be om förlåtelsen från någon allsmäktig gud. Utan det vi behöver är att läka våra inre sår och känna förlåtelse och kärlek inom oss. Detta kan göras på olika sätt och det finns ingen väg som är mer rätt än andra.

Det är för mig KÄRLEKEN som är vägen och inte religionerna och dess helgon. Jag tror därför inte på en Jesus som kommit igen för att döma levande och döda på Guds högra sida för jag tror inte på en dömande och fördömande gudomlighet av den enkla anledningen att det är INTE kärlek för mig!

Ondskan vi ser omkring oss beror som jag ser det till stor del på skulden, skammen och rädslan vi alla bär och som gör att vi vill döma och fördöma andra. Detta visar för mig på brist och frånvaro av den KÄRLEK som för mig är storheten och gudomligheten vi bär inom oss. Den vi är här på jorden för att uppleva och förädla i förkroppsligad form.

En oerhört stor utmaning kan tyckas. Men jag vägrar tro att den är omöjlig! Jag känner för mycket av detta inom mig för att slå bort övertygelsen om att detta är möjligt! Frågan är kommer mänskligheten lycks på denna planet och i så fall när…

Jag vill härmed också passa på att tipsa om Vad jag hoppas och tror blir framtidens kyrka och religion, nämligen ”The church of good Will ”. Så här står det på deras hemsida:

”The Church Of Good Will är ett religiöst obundet trossamfund som vill bygga broar mellan olika trosuppfattningar istället för att bygga vår gemenskap på fasta trossatser. Vi vill verka för att skala bort den kulturella påverkan, makt, hierarki och annat som inte har med tro att göra. Vi menar att man under alla lager av påverkan så finner man att alla religioner i sin allra renaste essens är densamma. Låt denna grundtro binda oss samman så att vi kan förenas och skapa en gemenskap, istället för att skilja oss åt. Respekt och kärlek är av större vikt än något annat. Låt oss skapa en gemenskap som bygger på medmänsklighet och medkänsla för varandra. Tillsammans kan vi via våra handlingar och tankar skapa en mycket bättre värld att leva i.

Det finns en högre kraft och livet är för anden evigt, och i grunden är allt kärlek. ”

Det är vad min sanna, inre övertygelse också säger mig och förmedlar. Den övertygelse som bygger min tro, min sanning och min goda vilja! Kärlek är som jag ser det den enda religion världen och mänskligheten behöver.

Det här med lyckan – att jaga, att fånga, att hålla, att bevara – är det någon som påstår att det är lätt? Nej inte direkt väl. Frågan är om det är omöjligt?

Att känna lycka och mening är något jag anstränger mig för varje dag. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att se det unika och olika men också det som är lika och förenande. Att se livet som en gåva, ett mirakel som varje levande individ delar. 

Det kännas som vi lever i en värld och en verklighet där lycka är en bristvara, men behöver det vara så? Jag har på grund av detta ibland känt lite skam över min lycka. Tankar som ”jag borde inte känna så när det ser ut som det gör i världen och samhället” har kommit då och då men på senare tid allt mer sällan. Den lycka jag känner sker inte på bekostnad av någon annans så jag kan stolt stå för den utan att skämmas, men inte ens det har kännts självklart och lätt alla gånger.

Min lycka gör inte andra olyckliga utan snarare tvärtom? Jag tror egentligen att glädje och lycka kan smitta av sig. Den som är äkta och sann och kommer inifrån hjärtat. Om jag lever ut mitt hjärtas sanning och lustfullhet så smittar jag förhoppningsvis andra att göra det samma med tiden. Något jag däremot anser att vi blir olyckliga av är när vi jämför oss med andra och deras lycka. Det kommer alltid finnas de som kan tyckas ha det bättre än mig och säkerligen de som verkar ha det sämre också men vad har det med MIN lycka att göra egentligen om jag tänker efter?

Jag är ju mästaren i mitt liv, precis som alla andra är mästaren i sina. Vi bär var och än vår egen sanning inom oss och meningen är att vi ska följa den i kärlek till oss själva och andra. Jag låter mig gärna inspireras och motiveras av andra men jag är sedan noga med att känna efter vad som passar just mig i livets gigantiska “smörgåsbord”.

En sak är säker när man väl förstått vilket ofantligt och meningsfullt sammanhang vi alla är en del av så blir allt omkring oss mirakel och bara det innebär en innerlig lycka. Den andliga inre resan är som att lägga pussel, att expandera bit för bit. Sakta men säkert faller bitarna på plats och helheten blir tydligare. Förståelsen för ATT och HUR allt hänger samman växer och med det ökar även förmågan att känna sig lycklig utan yttre bekräftelse och tillfredställelse. När den inre ”lyckokällan” är väl påfylld så kan det ibland behövas väldigt lite för att den där lyckorus känslan ska infinna sig, det där innerligt bubblande euforin av att finnas till och ha möjlighet att uppleva livet, naturen och medmänskliga möten. Men om man tänker efter så är det egentligen inte så lite ändå! Att finnas till och ha möjlighet att UPPLEVA LIVET är ju ett fantastiskt och stort mirakel i sig.

När vi förstår att vi är en unik och värdefull del, en viktig pusselbit, av ett större sammanhang och en större mening så blir vi inte lika sårbara och rädda. Då behöver vi inte hävda oss och jämföra oss med andra och varandra på samma sätt som förut. Då sprider sig ett lugn inom oss och lyckan får lättare att nå fram. Det är i alla fall vad jag tror.

Det kan säkert vara lätt att missuppfatta mig i detta för jag vet att alla inte tänker som jag och det är okey! Jag vet också att det kan vara lättare sagt än gjort. Men jag tror även att vi människor har en tendens att göra det svårare än det behöver vara. Jag har i alla fall slutit ett avtal med mig själv om att göra mitt yttersta för att följa min lyckas väg hur svårt det än må vara. Jag avslutar denna text med att önska mig själv Lycka till i det och sänder även ett stort Lycka till till alla er andra på a resor genom livet, må lyckan komma er väg!! <3

För att kunna svara på den frågan behöver man reflektera lite över vad man lägger i begreppet. Det har jag gjort en hel del senaste åren. Vad är lycka? Vad innebär det att vara lycklig? Vad gör just mig lycklig? Vem kan/ska göra mig lycklig?

Kan eller ska lycka liknas med att alltid vara glad och är en positiv inställning till livet detsamma som att tycka att allt är så himla toppen? Nej självklart inte svarar jag på den. Jag tror det snarare är en föreställning som gör oss olyckliga. För mig innebär “Lyckan” till stor del att leva utifrån känslan att allt har en mening. Det gör det lättare att ha en positiv inställning till livet och det man möter men det är inte detsamma som att känna glädje och tillfredställelse hela tiden.

Livet är till för att upplevas och i upplevelsen av livet behöver alla känslor finnas till, accepteras och ses som vägvisare på vår resa framåt. Grunden för en sann och äkta lycka finner vi i att möta livets upplevelser med tilltro och meningsfullhet som jag ser det. Att förlita sig på att en högre mening finns i det som händer även om vi inte alltid kan se eller förstå den direkt. Eller att på något annat sätt lyckas skaffa sig en grundstomme av lycka som man kan luta sig emot även i svåra stunder och situationer. För de stunderna är också en del av livet och alla möter dem någon/några gånger på sin resa.

Äkta lycka är för mig något som aldrig kan köpas för pengar. Materiell lycka och lycka för stunden kan absolut köpas men den är väldigt flyktig och sårbar anser jag. Den kan ryckas ifrån oss väldigt lätt. Det finns de som tycks ha allt och ändå är olyckliga innerst inne och så finns det de med svåra/hårda erfarenheter som ändå lyckas greppa den innerliga lyckan och tacksamheten.

Vad är perfekt och vad är lycka? Går det egentligen mäta, värdera dessa saker? Jag ställer mig mer och mer frågande till det. Ju mer vi utgår från att vår norm är den mest normala och ju mer vi jämför oss med varandra desto olyckligare tenderar vi att vi. Därför vill jag påstå att lyckan inte går att mäta och därför kan den heller inte jämföras. Vi ska som jag ser det ALDRIG jämföra oss med någon annan än oss själva. Utgå ALLTID från dig själv på din resa genom livet. Se/känn din utveckling, ditt lärande, dina insikter, dina förmågor och framgångar.

Om vi anstränger oss för att göra våra tankar och känslor till vänner istället för fiender så har vi mycket vunnet. Vi kan förändra vår tanke om saker och ting, vi kan välja att se motgångar och ”misslyckanden” som utveckling, lärdom och ”lyckade missar”. Våra känslor finns med oss och vill tala om något för oss så ju mer vi trycker ner dem eller nonchalerar dem desto sämre kommer vi må. Då anser jag att det är bättre att lyssna på sina känslor, bli medveten om dem och ta avgörande steg åt de håll de vill föra oss. Hörde någonstans att lusten är nyckeln till ett hälsosamt liv. Det ligger verkligen något i det. Vi borde följa vår lust mer, i vår glädje och det vi anser lustfyllt ligger vår livskraft. Det kan vara olika saker musik, dans, sport, skratt och fest, kramar och mys, läsa… När vi ägnar åt oss åt det vi älskar drar vi till oss mer av dessa känslor, möten och situationer.

Ju mer jag övar och blir bättre på att må bra desto bättre blir jag även på att skilja på vad som är JAG och inte jag. Det i sin tur ökar mitt välbefinnande och min grundlycka.

Om jag gör det jag kan för att känna och sprida glädje omkring mig blir jag lycklig i grunden trots elände runt omkring.

Meningen med mitt liv är JAG. Den jag sökt är JAG. Den som gör mig lycklig är JAG!

Meningen med ditt livet är DU. Den du söker är DU. Den som kan göra dig lycklig är DU!

Det finns inga omvägar för det är INRE FRID som ger YTTRE FRED och det är det lärandet som vår resa handlar om anser jag både individuellt som människa och kollektivt som mänsklighet.

Lyckan finns och är till för alla! Så följ dina drömmar, lyssna på dina känslor och locka fram din lust så närmar du dig med all säkerhet den lycka som är din.

En text om vikten av att rensa, kapa, dö och återuppstå – som en nyare version av sig själv. Om och om igen. Djupare och djupare. Närmre och närmre sitt innersta sanna JAG.

De senaste veckorna har jag haft fullt upp med både inre och yttre rensning. Jag tror att de flesta känner att saker händer i och omkring dem så jag är säkerligen långt ifrån ensam om utmaningar, känslostormar och djupgående insikter. Det gäller att jobba mycket med sig själv under den transformeringsprocess vi är inne i nu för på så sätt gör vi det lite enklare för oss, vi öppnar upp för vårt flöde och den väg vi ska vandra blir lite tydligare för oss. Transformationen är påtaglig. Jag känner det och upplever det i hela mitt väsen och får även bevis i det yttre på olika sätt. Så tacksam över meningsfullheten och medvetenheten som växer sig starkare, vidare, större. Kärleken expanderar till att innefatta mer och fler och framför allt ännu mer av mig själv… Den sanna, äkta, villkorslösa och fullkomliga kärleken har inga gränser. Den dömer inte den jämför inte. I denna kärlek ryms och omfamnas allt och det är ditåt mänskligheten färdas. Det kan vara svårt att uppleva om man ser på världen med sina mänskliga ögon och sitt logiska förnuft men om vi öppnar upp för hjärtats magik och känner de högre vibrationerna genom vårt väsen då vet vi att det är mer än möjligt.

Jag har känt ett påtagligt behov och även utsatts för situationer där rensning i det yttre blivit nödvändigt och det har i sin tur även medverkat till att kapa band, mönster, roller som jag vet håller mig tillbaka. Det har bitvis varit ganska smärtsamt men ändå så befriande och känslan av meningsfullhet har varit tydlig hela tiden.

Det är nästan som att dö lite, dö och uppstå på nytt. Släppa delar av en själv som inte gynnar varken oss eller andra i längden. Återfödas som en ny version av sig själv. Det är en naturlig del av livet. Allt i naturen lever, dör och återföds men som människor känner vi ofta stort motstånd och rädsla till att släppa och låta gå. För att inte tala om svårigheterna i att släppa gamla tankemönster och upptäcka nya vägar tillsammans med andra, nya sätt att tänka, nya sätt att uppleva, nya sätt att vara. Vi tror ofta att det är mycket bättre att hålla fast och vi är i mångt och mycket rädda för förändringar av olika slag.

Detta motstånd har jag nu jobbat en hel del med medvetet, ärligt och känslosamt och jag känner att jag i det arbetet plockar fram mer och mer av mig själv. Jag skalar av mig mycket av det som lagts på mig i form av mina egna negativa tankar om mig själv men även när det gäller omgivningens och andra människors påverkan på mig. Jag känner att jag nu får mer och mer kontakt med min innersta kärna, min fulla kraft, mitt innersta rena kärleksfulla väsen.

Jag vandrar stoltare, modigare och klarare på den väg som är ämnad för mig, övertygad om att allt och alla vi älskar vinner på att vi går vår väg och ger dem frihet att upptäcka och gå sin. Ofta jämsides, men ibland med stickspår och kan hända även åt helt andra hållet emellanåt. Då må det vara så. Vi äger ju inte någon annan men vi äger makten över våra egna liv och vårt välmående. Att jobba med de hinder vi har inom oss är enda vägen till sann lycka. Genom att förändras i det inre förändras även blicken du har för det yttre. Inre och yttre verklighet går hand i hand och samspelar med varandra och Vi, var och en, är de ytterst ansvariga aktörerna i det samspelet när det gäller våra egna liv.

Så lita på dig själv, tro på dig själv och din sanning. Vägleds av dina känslor, dröm dina drömmar, känn dina visioner, lev din glädje och skapa ditt liv i tacksamhet, tillit och tålamod.

Låt känslan och vetskapen om att ”Du är värd det bästa” växa sig stark inom dig. Vi är alla värda den bästa av världar och allt startar inom oss. Ju mer lager av motstånd, gamla invanda tankemönster och ogynnsamma roller vi skalar av oss desto närmre kommer vi oss själva. Desto mer älskar vi oss själva för den vi är och i och med det växer också viljan och motivationen att ta hand om oss själva till både kropp och själ.

Don’t ignore your dreams, don’t work too much, say what you think, cultivate friendships and be happy.

Livet bjuder som jag varit inne på i tidigare bloggar på utmaningar, händelser och erfarenheter av olika slag. Känslorna svänger och varierar och inga känslor är mer “rätta” än andra även om det dock finns känslor som är mer “lätta” än andra.  Jag är upplevaren och kännaren i mitt liv, precis som du är upplevaren och kännaren i ditt liv.

Denna midsommar var magisk på många sätt och där låter jag bilderna tala för sig denna gång.

Midsommardansen i regn som jag skrev om i tidigare blogg uteblev men blev istället en härlig frigörande dans med lekfull, älskad hund. Ibland blir det inte som precis som man tänkt sig utan det kan t.o.m. bli bättre.

Midsommaren gick i lätthetens tecken men idag känns det aningens tyngre. Mitt mammahjärta har fått sig en liten omvridning igen. Denna gång är det dottern som ska på egna äventyr. Så vartannat andetag är fyllt av vemod o lite saknad för egen del men det andra av glädje och stolthet över hennes självständighet och lycka. Jag låter varje andetag fylla mig, accepterar varenda känsla och vilar i vetskapen om att allt är precis som det ska.

Min lilla flicka börjar bli stor och tar större och större egna kliv ut i världen. Nu ska hon först en vecka till Norge på fotbollsresa med sitt kära lag. Laget som är som en andra familj för henne och jag vet att hon kommer ha en toppen vecka med dem. Hon och de är så värde denna upplevelse tillsammans. Efter det ska det packas om för 2 veckor på konfirmationsläger. 3 veckor iväg känns länge men det går ju fort och jag känner lycka för den glädje, spänning och förväntan jag vet att hon känner i detta. Så innerligt glad och tacksam för den trygghet hon bär inom sig själv.

Det är en fantastisk och svindlande förmån att få följa en underbar liten individ på nära håll, att få se liten bli stor och att få finnas där som stöd när helst det behövs.

Jag kommer alltid ha en hand utsträckt för dig mitt barn, att fatta tag i när helst du vill och behöver, men jag ska anstränga mig till det yttersta för att inte hålla greppet för hårt för min önskan och förhoppning är att du ska känna frihet när du vandrar DIN väg genom livet.

Avslutar med en vacker och beaktansvärd dikt som beskriver just detta….

Era barn är inte era barn. De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv. De kommer genom er men inte från er. Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar. Ty deras själar vistas i morgondagens hus som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar. Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er. Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt. Ni är de bågar från vilka era barn sänds ut som levande pilar. Bågskytten ser målet på det oändligas stig och  Han böjer er med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt. Låt er i glädje böjas i Bågskyttens hand. Ty liksom Han älskar pilen som flyger  älskar Han också den båge som är stadig.”

(Kahlil Gibrans ord om barn)

Jag älskar denna tid. Jag älskar alla tider men just nu känner jag mig något alldeles speciellt levande. Naturen är full av färger och liv och det får det att sprudla och pirra inom mig lite extra. Hela sommaren och semestern ligger dessutom framför mig. Även om jag trivs och är full av tacksamhet över min vardag året om så är det just nu jag fylls på något alldeles extra i mitt inre. Frihet, ljus, värme och kärlek i en salig blandning och så mycket tid till det som faller en på…. det jag innerst inne vill och har lust med precis just då. <3 Tid då inte ens “måsten” känns som “måsten”. <3

Senaste veckorna har varit hektiska och jag har jobbat mycket med förändring och förädling på djupet av olika anledningar. Har inte hunnit skriva så mycket men det kommer….. Det är så oerhört spännande tider vi lever i just nu. Transformationen är påtaglig och medvetandets expansion är ett faktum.

Jag önskar er alla en fin midsommarhelg trevlig samvaro och fördjupade insikter.

Själv ska jag suga in kraften i vår fantastiska natur som är så ofantligt full av styrka och liv. Jag ska njuta av färgerna, blommorna, nyplockade jordgubbar och brasans sprakande i vår sommarstuga. Jag ska dansa i midsommarregnet (om det blir något i år 🙂 ) och jag ska trivas i sällskapet av både mig själv och mina käresta. Jag ska låta harmoni och fridfullhet fylla mitt inre igen efter de turbulenta veckorna som varit. Livet svänger och det är min uppgift och mitt ansvar att uppleva svängningarna och skapa balansen som just jag behöver för att ta mig framåt på bästa sätt för just mig. Mitt hjärta vet bäst vad jag behöver och jag blir bättre och bättre på att lyssna och följa!! Önskar er lyckan i att göra det samma.

Jag vill bjuda er på denna visa I midsommartid. Lyssna på texten den är vacker och precis så magisk som jag tänker mig livet!!  

Varma midsommarkramar/ Jessica

De senaste veckorna har varit väldigt händelserika och bjudit på många utmaningar för mig. Hur mycket man än jobbar med sig själv så blir man aldrig riktig klar och ibland ger livet oss ordentliga ruschar. Medvetenhet och övertygelsen att livet har en djupare mening gör det hela ändå väldigt intressant och lite enklare att hantera. För min del har det handlat mycket om att rensa, kappa, släppa, gå vidare – se mönster, förändra roller och utmana vanor den senaste tiden. Detta har gjorts på flera olika plan – själsligt, kroppsligt, känslomässigt, invändigt och utvändigt i hus och hem. Jag har inte kommit undan och på ett sätt är jag glad för det fast att visa saker känts stundtals riktigt jobbigt.

För det första har min äldsta son flyttat hemifrån. Det kom ganska snabbt inpå och jag vet att det är livets gång, att barn blir stora och flyttar hemifrån är ju inget nytt, men det går ändå inte att förbereda sig fullt ut på det i förväg. Det känns lite i mammahjärtat när det blir ett faktum och förändringen ska till. Så mycket som kommer upp för bearbetning och det är bara att acceptera och låta känslorna komma och gå som de vill anser jag. Det har varit en väldig dubbelkänsla att handskas med. Så stolt och glad för hans skull. Vet att detta är hans väg, vår relation finns ju alltid kvar även om den förändras. Jag tror att med distansen så kan t.o.m. en fördjupning ske så egentligen är jag inte oroad. Jag är och förblir hans mamma och kärleken vi delar går bortom tid och rum. Allt är som det ska och tilliten och tacksamheten lyser igenom även om jag tillåter mig stanna i den tunga, känslan för en stund. Den är inte farlig, den är en del av livet och den ska upplevas likväl som de andra. Förändringar känns även om man vet de är av godo..

En annan mer egenvald utmaning jag roat mig med i två veckor är en resning av kropp och knopp i from av en sockerdetox. Jag brukar göra olika utrensningar med jämna mellanrum och denna var helt fri från både socker och tillsatser med få ingredienser att tillgå. Fick inte ens äta bröd och frukt som jag älskar så mycket under de 12 dagarna men det gick bra. Inte minsta gnutta huvudvärk eller abstinens besvär under hela perioden men så äter jag ju inte super onyttigt annars heller egentligen. Det var faktiskt 2 roliga veckor som ska få inspirera mig vidare i att förändra kosthållningen ännu mer framöver. Jag gillar att njuta av livets goda och tänker fortsätta unna mig det ibland men med mer måttlighet och ännu mer njutning är ju tanken.

Under denna omvälvande period hade jag även en Energifrigörande session inbokad. Där man bl.a. kan släppa på mönster/hinder som håller tillbaka och som även medverkar till medvetande höjning. En känsla som jag jobbat en del med är ”viljan att vara älskad och respekterad av alla” och där kände jag att det fanns en hel del kvar som ligger i vägen för att jag ska kunna utnyttja min fulla potential fullt ut och för att min själ ska lysa igenom i sin fulla styrka. Så där valde jag att gå djupare och släppa ännu mer samt göra mina val ännu mer medvetna och tydliga för mig själv.

Det var för några år sedan som min livsmission gick från att ”försöka bli älskad av alla” till att ”älska mig själv på djupet” och efter det har det hänt så mycket fantastiskt inom mig och omkring mig. Ag ser på livet och världen i ett helt nytt ljus och med en starkare kärlek än jag trodde var möjlig. . Att vara alla till lags är väldigt en omöjlig uppgift och dessutom väldigt energikrävande så det är bättre att våga sticka ut och vara sig själv istället för att alltid platsa in. Att släppa fram sitt JAG fullt ut, följa sitt hjärta, förmedla sin sanning och den övertygelse som starkast vibrerar inom en… även om det inte alltid gillas eller begrips av alla runt omkring är stärkande. Och det för dig till de personer som älskar dig precis som du är.

För när du vågar sticka ut, stå upp för dig själv och följa ditt hjärtas väg så gör du avtryck åt ena eller andra hållet och det i sin tur gör skillnad. Det kommer ta dig framåt även om vissa insikter och lärdomar gör ont och är smärtsamma att ta sig igenom så är de nödvändiga för att växa och utvecklas.

Ha därför tillit till att allt är som det ska och att allt har en mening och välj att UPPLEVA ditt liv med alla sinnen och alla känslor du har och kan. Det är det som gör dig levande och det tar dig framåt. Det går nog alltid att fördjupa lite till och lite till och därmed komma närmre sitt sanna jag, sin själ, sin innersta kärna.

Mitt ansvar är att uppleva mitt liv fullt ut, att känna dess svängningar och låta hjärtat leda mig mot självinsikt och ett ökat medvetande. Ju mer jag lever mitt liv genom hjärta och själ desto mer tillåter jag andra att göra detsamma och vi får alla de lärdomar och möten vi ska på vägen. Alla möten och relationer har något att lära oss och tydlig och ärlig kommunikation gör ofta lärandet enklare för alla parter men det kan också vara svårt att få till.

Det handlar  även om att vara sann och ärlig mot sig själv och tillåta alla känslor som något som själen vill förmedla. Ett kall, en viskning, ett sms, ett medlande från själen som vi kan bli bättre och bättre på att lyssna in och följa. För vår själ pratar med oss och försöker nå fram via våra känslor. Därför är det viktigt att UPPLEVA livet och försöka förstå det med hjärta och känsla istället för hjärna, tanke och logik.

Livet bjuder på många utmaningar, visa kan jag bestämma över själv men kanske inte alla. Det jag däremot alltid själv kan styra är hur jag bemöter och hanterar situationen och hur jag tar till vara på känslorna som uppkommer i den. Det är ju alltid mitt val och ingen annans.

Varken Livet eller relationerna i det är enbart rosenskimrande och helt igenom problemfria men de är Upplevelser väl värda att erfara. Vad vore vi utan dem?

Är att älska och att ge kärlek samma sak? För mig finns det väsentliga skillnaden mellan dessa begrepp. Att vrida och vända olika föreställningar och uppfattningar och försöka få fatt på nya insikter är något jag känner stor passion för och att sedan försöka få ner det i skrift är en utmaning jag gillar skarpt. Att varva stunder av djup stillhet och närvaro i hjärtat med skaparlusta och kreativitet i ord och text är något jag älskar och mår bra av. Så här sitter jag vid datorn, efter en stunds stillhet och avkoppling i naturen, och filosoferar om något så stort och fantastiskt som KÄRLEKEN.

Jag skulle vilja påstå att vi människor är bra på att älska. För visst älskar vi ofta och hela tiden, på olika sätt och av olika anledningar. Att älska sina nära och kära, sina vänner och jämlikar är enkelt, näst intill automatiserat men att ge kärlek från djupet av sitt hjärta är för mig något helt annat. Att älska är för mig inte nödvändigtvis detsamma som att ge ren, äkta och villkorslös kärlek. Det kräver ständigt arbete med sig själv. Den äkta, sanna och fullkomliga kärleken gror inom oss och behöver näring för att växa sig stark. Att älska är inte detsamma som att känna denna fullkomliga kärlek strömma genom en. Kärleken som inte har något slut och ingen botten som inte dömer eller jämför utan bara ÄR.

Att älska och känna samhörighet med de som tycker och tänker ungefär som oss själva är enkelt och relativt smärtfritt. Det väcker inga negativa känslor. Det triggar inte igång oss och får oss inte att trycka på döma-knapparna. Känslan av att saker som är självklara inte är självklara för alla kan vara himla irriterande ibland. Men då behöver vi påminna oss om att vi alla är och har rätt att vara olika. Det är det som gör oss precis så betydelsefulla och unika som universum har skapat oss och vill ha oss. Det finns inget allmängiltigt sunt förnuft utan det ända vi bör sträva efter är villkorslös kärlek och tolerans inom oss själva för att sedan sprida det omkring oss. När vi börjar känna och förstå värdet av vår olikhet kommer vi också närmre vår innersta kärna av Enhet, och samhörigheten till allt och alla växer. Det är vägen vi alla behöver vandra för att nå världsfred och girighetens förfall.

Orden ”Jag älskar dig” kan användas flitigt eller sparsamt, de kan brukas eller missbrukas. De kan utifrån mitt sätt att se härstamma från en rad olika känslor. Oftast gör dessa tre ord mottagaren glad och ger en känsla av betydelsefullhet. Men ibland känns det som om kärleken är svår och kanske till och med omöjlig. Man kanske ”råkar” älska en person/personer som man innerst inne vet inte är bra för en. Eller så kanske det är så att känslan av ensamhet bara växer och växer medan den omtalade kärleken tycks vara oändligt långt borta. Då är det först och främst kärleken till en själv som behöver fyllas på. Den finns närmre än vi tror för den bor och gror inom oss. I våra hjärtan ligger den och väntar på näring för att växa sig stor och stark. Men det kan vara så att ofantliga lager av andra känslor, erfarenheter och blockeringar ligger i vägen, som öppna kanske t.o.m. variga sår ligger de och väntar på att få läkas på djupet och vi behöver arbeta oss igenom dessa. Det är det arbetet som vi så vackert kallar Livet. Jag anser att vi bör se livet och de situationer vi möter som tillfällen att lära och utvecklas och förhoppningsvis bli medvetna om och fördjupa vår kärlekskraft inom oss. Det är magi och den är i allra högsta grad verklig!

Att älska kan vara ett beroende, ett sätt att få bekräftelse eller en känsla av att i hör ihop, det är vi MOT världen. När man som människa älskar finns ofta en närhet och ett därför att.. under ytan (medvetet eller omedvetet) men när vi ger kärlek från själen finns inga mot krav eller villkor för vår kärlek. Då finns inget behov att kontrollera eller äga och inte heller något dömande, ingen känsla av att det jag känner är rätt utan mer en känsla av att jag vill förstå. Vi är olika men vi kan lära av varandra. Känslan som då väcks är att det är vi FÖR världen.     

Mänskliga krav och villkor har egentligen ingenting med den universella kärlekskraften att göra mer än att dessa samverkar i vårt lärande och växande. Jag skulle vilja beskriva det lite som att ”Att älska” har med mänsklighet och lärande att göra men att den själsliga kärleken är mycket större än så. Den är oändlig och gudomlig och det fina är att vi alla bär den gudomligheten inom oss även om den kan vara svår att förstå sig på med våra mänskliga hjärnor. Den rena, den sanna, den äkta, den fullkomliga KÄRLEKEN – kan tyckas svår att nå men jag tror inte den är ouppnåelig. Som jag ser det behövs inga religioner eller bestämda trosuppfattningar för gudomligheten och mästerskapet har vi alla. Den växer inom oss och vi behöver bara lära oss att det är där vi ska leta. Ju mer vi lär oss acceptera och älska oss själva på djupet ju starkare blir även kärleken och acceptansen vi kan ge och känna till andra.

Att se förbi sitt eget motstånd, sin irritation och frustration och bemöta den mest oliktänkande med ömhet, förståelse och tolerans är en av kärlekens och livets största utmaningar anser jag. Viktigt och avgörande är att det även ska ske utan att man för den skull förminskar eller dömer sig själv eller sin känsla utan är full av acceptans och kärlek även där. Jag tror att många håller med om att just detta med att älska sig själv är en ganska svår nöt att knäcka, men där skulle jag ändå vilja vara så ”hård” och påstå att så länge man inte lyckats älska sig själv och ta sina känslor på allvar så har man inte riktigt älskat på riktigt. För det är i den djupaste acceptansen till sig själv och i vetskapen om sin egen storhet och betydelse som vi finner kärleken som överträffar allt. Det är där vi bär fröet som kan skapa en bättre, medmänskligare och kärleksfullare värld!! Fröet där tolerans, ödmjukhet och respekt spirar fritt och äkta. Inom oss bär vi de svar och den känsla vi behöver för att inse och förstå livets storhet! I djupet av oss själva finns även fröet för att förstå och vilja ta tillvara på ALLAS Unika storhet, utan någon rädsla eller rivalitet. Jag är fullkomligt övertygad om att ju fler som når in till denna kärna och aktivt medverkar till att ge den kraft, ju mer närmar vi oss den värld som merparten av oss säkerligen drömmer om.   

Äkta kärlek börjar i en stark självmedkänsla, vänlighet och förståelse till det egna självet. Kärlek är att stå upp för sig själv och sätta sina gränser mot omvärlden i kombination med att ödmjukt tolerera och acceptera andas sätt att sätta sina gränser och leva sina liv så länge de inte medvetet skadar eller förstör för någon annan. Att känna kärlek till den som behandlat dig i orätt, gjort dig illa eller på ett eller annat sätt sårat dig må vara det svåraste av allt. Men det är inte omöjligt och det om något hjälper dig själv att gå vidare. Att känna kärleken handlar då inte om att ta tillbaka personen i ditt liv! Det handlar absolut inte om att ge en andra chans mot din vilja. Att känna kärleken handlar om att förlåta både dig själv och personen i fråga, släppa och gå vidare mot en ökad lycka och ett bättre mående för dig själv i sikte!

Nära relationer är ofta de som innebär mest lärande och det är också där vi är som mest sårbara. I dem kan vi verkligen fördjupa och utvidga vår kärlek och våra sätt att älska om vi är öppna och medvetna om våra egna känslor och inte projicerar dem på andra. Det är så lätt att vara sårbar, självömkande, uppoffrande och/eller egoistisk i ett förhållande/relation. Att se saker utifrån sig själv i stället för i ett perspektiv av lärande. Två människor som har älskat varandra innerligt och så plötsligt tar den enas eller kanske bådas känslor för varandra slut och de går skilda vägar? Tar kärleken helt plötsligt slut då? Nej inte som jag ser det, men på ett mänskligt plan ”slutade vi älska just den personen”. Vår mänskliga kärlek släppte greppet och eftersom våra mänskliga känslor hela tiden vill tala om något viktigt för oss så hände detta antagligen för att vi skulle gå vidare på vår livsväg. Allt har en mening fast att vi kanske inte kan se eller förstå den direkt alla gånger. Men en sak är säker Kärleken i sig kan aldrig ta slut eller försvinna. Kärleken är alltid närvarande inom oss och försöker ständigt göra oss påminda om att vi är värdefulla och älskvärda precis som vi är.

Att älska har med våra mänskliga känslor att göra. Att älska kan vara underbart men det kan också göra fruktansvärt ont, för vi ska lära oss av våra känslor och gå vidare. Att älska är ett kännande i görandet, men den fullkomliga kärleken är mer ett kännande i varandet och ett varande i Kärlek smärtar inte, det läker!

SÅ ett stort lycka till med kärleken önskar jag er alla. ”Jag vet att KÄRLEKEN är med dig vart du än går, men den gömmer sig lätt i skrymslen och vrår. Att hitta dig själv och kraften du bär är steg nummer ett sedan borde resten kännas ganska så lätt. ” J   

En liten sammanfattning:

Att älska är en mänsklig egenskap som kan vara fint och vackert men som också kan missbrukas. Vi älskar olika människor på olika sätt och med olika intensitet. De människor vi har i vår närhet älskar vi ofta per automatik och det är oftast fantastiskt, härligt, underbart men inte särskilt konstigt eller magiskt. Det magiska ligger i att känna samhörighet och kärlek – den djupa, äkta villkorslösa kärleken – i alla möten och bemöta alla medmänniskor utifrån den känslan. Det är en konst som kräver både självinsikt och ödmjukhet inför olikheter. Det kräver också att vi tar hand om våra egna inre sår, inlärda mönster och blockeringar vi bär med oss genom livet.

Så som jag ser på kärlek idag så behövs egentligen ingen inblandning av andra. Kärleken finns hela tiden starkt närvarande inom oss. Kärlek är den universella kraft vi alla i djupet härstammar ifrån. När man älskar med själen och känner den äkta och fullkomliga kärleken strömma genom kroppen då har de mänskliga banden suddats ut och blivit oväsentliga i det stora hela.

Men som människor på jorden har vi ändå förmånen att både älska och känna kärlek till väldigt många omkring oss. Våra föräldrar, våra familjer, våra barn, våra vänner, våra kollegor…. Människor vi har nära, människor vi möter flyktigt. Hur mycket kärlek kan vi ge? Hur mycket kraft vill vi lägga ner för att älska och förstå oss själva och de känslor vi känner? Hur stort är vårt behov att döma och jämföra?

Valet är vårt!

Alla behöver en plats i samhället för att må bra och känna meningsfullhet i vardagen men som det ser ut nu så är det inte verklighet. Den verklighet vi hittills skapat bidrar till känslor som utanförskap, ilska, hat, rädsla och ensamhet hos allt för många.

Människor som går och bär på dessa känslor en längre tid börjar på ett eller annat sätt må väldigt dåligt, i både kropp och själ. Viket inte allt för sällan resulterar i att de slår på sig själva, på andra och på samhället. Missnöjdsamhet är ingen bra grogrund för ett medmänskligt och kärleksfullt samhälle! Missnöjsamhet och utanförskap skapar vandalism, våld, rivalitet, kriminalitet och sjukdom på alla plan. Det i sin tur missgynnar ALLA!

Långt ifrån alla har en plats i det samhälle och i den verklighet vi idag lever i. Alla känner sig inte värdefulla och det anser jag vara den största orsaken till att saker och ting är som det är just nu! Det finns människor i vårt samhälle som är mer rädda för livet än för döden. Det finns människor som känner att det inte har någonting att förlora, människor som lever i känslan at ingen bryr sig om dem och då är det säkerligen väldigt lätt att sluta bry sig också och göra saker man aldrig skulle göra om man mådde bra och kände sig betydelsefull och omhändertagen. Sorligt och skrämmande men sant!

Som vårt samhälle är uppbyggt idag så har vi vinnare och förlorare. Vi har människor som tjänar på andras misär utan att reflektera över att det faktiskt är så. En del ska ha massor medan andra knappt får något och det anses OK bland många. Räckte inte jobben till så får man skylla sig själv eller hur går tankarna? Det verkar finnas en hel del hårt arbetande människor som verkar tro att andra bara vill ligga på sofflocket på deras bekostnad? Jag tror inte man kan ha mer fel faktiskt! En vacker dag kanske man själv står där sjukskriven, skadad, arbetslös och tror sig inte vara något värd! Då som först kanske man börjar tänka om och omvärdera livet och mänskliga värden på djupet?

Men vi behöver tänka om innan, för samhället lider inte brist på sysslor och aktiviteter som skulle få människor att må bra och blomstra. Vi behöver fler som är med våra äldre, vi behöver fler som är med våra/sina barn, Vi behöver fler som vårdar naturen, vi behöver fler som väcker liv i kultur och föreningsliv m.m. m.m. Jag tror det finns hur mycket som helst som inte bara skulle få individer och mänsklighet att blomstra utan hela samhället!

Människor som ges ansvar och tillit utifrån sina förutsättningar och behov får en ökad känsla av betydelsefullhet med tiden. Det ökar individens självkänsla, kreativitet och ansvarsförmåga ytterligare. Vi skulle se en Win- Win situation växa fram för alla.

Vi vet att när vi görs delaktiga, känner inflytande och får meningsfullt ansvar så växer viljan och förmågan att värna om och tjäna varandra, men ändå är det inom ytterst få instanser som dessa kunskaper tas i bruk kan jag tycka. Vad håller oss tillbaka? Jag tror det kan vara någon slags rädsla! Rädslan att misslyckas, rädslan att något går fel, rädslan att ge andra chansen att visa vad de går för. Rivaliteten växer i rädslans spår. Så istället för att låta medmänskligheten få fäste så spär vi på med ännu mer kontroll, styrning, krav och bestraffning (gärna kollektiv).

Jag efterlyser djup Kommunikation människor emellan samt insikten om att vi egentligen bör hålla ihop och se igenom det osunda grep som banker, myndigheter och andra maktutövare har om oss.

Vi behöver på ett kärleksfullt och medvetet sätt ta makten i våra egna händer och på så sätt medverka till att nya medmänskliga samhällsstrukturer skapas och får fäste. Ett samhälle där människor känner värde i sin existens och inte i sina prestationer. Ett samhälle där jämförelse och rivalitet inte förekommer för alla har funnit sin plats och bringar meningsfullhet åt varandra. Detta är absolut ingen omöjlighet för idéer och förslag som skulle föra oss ditåt finns det redan gott om! Förutsättningarna för en bättre framtid existerar redan vi behöver bara anamma och tro på dem och det verkar ibland tyvärr vara svårt nog bara det. Men att ge upp finns inte på kartan! Precis ALLA tjänar på ett samhälle där människor känner sig värdefulla och delaktiga.

Vi har utrustats med väldigt olika skor på våra livsresor och det är nog sant som ordspråket säger att vi inte kan inte vandra i varandras, men vi kan försöka förstå att en del människor som har väldigt trasiga skor eller inga skor alls handlar utifrån en desperation som vi andra har svårt att sätta oss in i.                                         

Frågan är kan vi göra något? Ska vi göra något? Är det ens vårt ansvar? Vi har ju fullt upp att putsa våra egna skor? Eller?