Alla behöver en plats i samhället för att må bra och känna meningsfullhet i vardagen men som det ser ut nu så är det inte verklighet. Den verklighet vi hittills skapat bidrar till känslor som utanförskap, ilska, hat, rädsla och ensamhet hos allt för många.
Människor som går och bär på dessa känslor en längre tid börjar på ett eller annat sätt må väldigt dåligt, i både kropp och själ. Viket inte allt för sällan resulterar i att de slår på sig själva, på andra och på samhället. Missnöjdsamhet är ingen bra grogrund för ett medmänskligt och kärleksfullt samhälle! Missnöjsamhet och utanförskap skapar vandalism, våld, rivalitet, kriminalitet och sjukdom på alla plan. Det i sin tur missgynnar ALLA!
Långt ifrån alla har en plats i det samhälle och i den verklighet vi idag lever i. Alla känner sig inte värdefulla och det anser jag vara den största orsaken till att saker och ting är som det är just nu! Det finns människor i vårt samhälle som är mer rädda för livet än för döden. Det finns människor som känner att det inte har någonting att förlora, människor som lever i känslan at ingen bryr sig om dem och då är det säkerligen väldigt lätt att sluta bry sig också och göra saker man aldrig skulle göra om man mådde bra och kände sig betydelsefull och omhändertagen. Sorligt och skrämmande men sant!
Som vårt samhälle är uppbyggt idag så har vi vinnare och förlorare. Vi har människor som tjänar på andras misär utan att reflektera över att det faktiskt är så. En del ska ha massor medan andra knappt får något och det anses OK bland många. Räckte inte jobben till så får man skylla sig själv eller hur går tankarna? Det verkar finnas en hel del hårt arbetande människor som verkar tro att andra bara vill ligga på sofflocket på deras bekostnad? Jag tror inte man kan ha mer fel faktiskt! En vacker dag kanske man själv står där sjukskriven, skadad, arbetslös och tror sig inte vara något värd! Då som först kanske man börjar tänka om och omvärdera livet och mänskliga värden på djupet?
Men vi behöver tänka om innan, för samhället lider inte brist på sysslor och aktiviteter som skulle få människor att må bra och blomstra. Vi behöver fler som är med våra äldre, vi behöver fler som är med våra/sina barn, Vi behöver fler som vårdar naturen, vi behöver fler som väcker liv i kultur och föreningsliv m.m. m.m. Jag tror det finns hur mycket som helst som inte bara skulle få individer och mänsklighet att blomstra utan hela samhället!
Människor som ges ansvar och tillit utifrån sina förutsättningar och behov får en ökad känsla av betydelsefullhet med tiden. Det ökar individens självkänsla, kreativitet och ansvarsförmåga ytterligare. Vi skulle se en Win- Win situation växa fram för alla. 
Vi vet att när vi görs delaktiga, känner inflytande och får meningsfullt ansvar så växer viljan och förmågan att värna om och tjäna varandra, men ändå är det inom ytterst få instanser som dessa kunskaper tas i bruk kan jag tycka. Vad håller oss tillbaka? Jag tror det kan vara någon slags rädsla! Rädslan att misslyckas, rädslan att något går fel, rädslan att ge andra chansen att visa vad de går för. Rivaliteten växer i rädslans spår. Så istället för att låta medmänskligheten få fäste så spär vi på med ännu mer kontroll, styrning, krav och bestraffning (gärna kollektiv).
Jag efterlyser djup Kommunikation människor emellan samt insikten om att vi egentligen bör hålla ihop och se igenom det osunda grep som banker, myndigheter och andra maktutövare har om oss.
Vi behöver på ett kärleksfullt och medvetet sätt ta makten i våra egna händer och på så sätt medverka till att nya medmänskliga samhällsstrukturer skapas och får fäste. Ett samhälle där människor känner värde i sin existens och inte i sina prestationer. Ett samhälle där jämförelse och rivalitet inte förekommer för alla har funnit sin plats och bringar meningsfullhet åt varandra. Detta är absolut ingen omöjlighet för idéer och förslag som skulle föra oss ditåt finns det redan gott om! Förutsättningarna för en bättre framtid existerar redan vi behöver bara anamma och tro på dem och det verkar ibland tyvärr vara svårt nog bara det. Men att ge upp finns inte på kartan! Precis ALLA tjänar på ett samhälle där människor känner sig värdefulla och delaktiga.
Vi har utrustats med väldigt olika skor på våra livsresor och det är nog sant som ordspråket säger att vi inte kan inte vandra i varandras, men vi kan försöka förstå att en del människor som har väldigt trasiga skor eller inga skor alls handlar utifrån en desperation som vi andra har svårt att sätta oss in i.
Frågan är kan vi göra något? Ska vi göra något? Är det ens vårt ansvar? Vi har ju fullt upp att putsa våra egna skor? Eller?
