Min 11-åriga pojke är väldigt fascinerad och förtjust i djur. Han tycker om att titta på djurprogram av olika slag och lära sig om olika djurarter och hur de lever. Han värnar om djur och har mer och mer börjat utrycka oro och frustration över att så många djur faktiskt är utrotningshotade och att vi människor skadar dem för att tjäna pengar. På tv har han hört hur Elefanter dödas för betarnas skull och i skolan har han skrivit om röda pandan som utrotas för att deras hem (skogar) skövlas. Leoparder, geparder och tigrar m.fl. mister sina liv för sina vackra pälsar och djur av alla de slag lider på människans bekostnad. Min fina son är med all rätt bedrövad. Jag och säkerligen många med mig kan inte annat än hålla med om att det är för sorgligt och onödigt.

Men i denna text, som i de flesta av mina texter, vill jag fokusera på det positiva, det kärleksfulla, på skaparkraften vi bär och förhoppningsvis även bjuda på lite tankekluringar och medvetande fördjupningar. Jag vill lyfta och förtydliga det fantastiska som djur och natur bjuder oss på och som jag anser att vi har oerhört mycket att lära oss av.

Djurriket och naturen är något som verkligen fascinerar mig! Eftersom de inte är fast i det logiska och oftast egoinspirerade tänkandet som människor lägger så oerhörd stor tillit till så sker deras genuina utveckling på ett annat plan. När Naturen får verka och utvecklas fritt så sker fantastiska saker helt automatiskt, saker förändras till det bättre och varje art utvecklar de specifika förutsättningar de behöver för sin fortlevnad.

Detta blev jag djupt medveten om när jag såg en film om de sagolika Galapagosöarna – där naturen hittills fått ha sin gilla gång, orörd från mänsklighetens förödande egoism. Djur och natur lever och utvecklas i samklang med varandra och utvecklar det de behöver för att överleva på ett magiskt, fascinerande och helt sagolikt sätt. Vetskapen om att allt faktiskt är möjligt gjorde sig starkt påmint och att vi människor verkligen behöver tänka om för vårt och planetens bästa! Vi behöver bevara och vara rädda om varandra och o jorden så att vi kan utvecklas och leva så som vi är ämnade. Jag är ganska säker på att vi missar mycket i vår utvecklingspotential och medvetandeexpansion när vi fastnat i girighet och rädsla och själviskhet. Filmen om Galapagosöarna var en fin beskrivning av den progressionen.  

Dessa inspirerande och djupgående tankar fick ännu mer fäste i mig när jag lyssnade på en väldigt inspirerande man som visade och pratade om hajar på Fjärilshusets stora akvarium. Han berättade om hajarnas ”genetiskt förvärvade kunskap” som t.ex. innefattar att det bara vet att vissa fiskar kan de inte äta för de är farliga. Den kunskapen- vetandet – ligger nedärvt i deras gener sen långt tillbaka och den hjälper dem att överleva. Det fick mig osökt att fundera kring Vilken kunskap har vi förvärvat i våra gener genom generationer? Hur mycket är verkligen livsbejakande och vad är ”mänskligt påhittad fakta” med andra önskemål än att rädda liv? Vad för vi vidare? Vilket vetande är av vikt för mänsklighetens och planetens välmående i framtiden?

Mannen som pratade om hajar hade många fina poänger med sina berättelser och fick säkerligen de flesta av sina åhörare att tänka till lite extra. Som när han poängterade att dessa varelser som många människor fruktar och ogillar egentligen är väldigt fredliga och inte alls intresserad av oss som föda. (Mer än när vi ligger och sprattlar som små knubbsälar i vattnet och de råkar befinna sig i närheten, då kan jaktinstinkten inom dem triggas) Olyckor med hajar är inte ett omfattande problem i mänsklighetens historia om vi tänker efter. Utan i själva verket är det hajarna som har all rätt att frukta oss. Vi utför massmord på dessa varelser dels för deras tänder och även deras fenor eftersom hajfenssoppa är en utsökt delikatess som vi tydligen inte vill vara utan. Vi tar oss allt som oftast friheten som om vi ÄGER hela jorden och världen. Är det hajen eller människan som är monstret egentligen?

Jag vet att det är lätt att skjuta ifrån sig och vila i vetskapen att man själv aldrig skulle äta hajfenssoppa, bära en hajtand som souvenir, rida på en elefant eller medvetet plåga ett djur för ren nöjes- eller njutnings skull. Det är jättebra och absolut något att vara stolt och glad över. Men ser vi utifrån ett större perspektiv, mänskligheten som kollektivt medvetande och med våra alldeles egna kunskaper och vetande nedärvda i våra gener då inser vi hur viktigt det är att verkligen förändra det som är. Hur människan tar sig friheter som förgör så oerhört mycket, till och med oss själva. När vi inser att vi själva är det största farorna för allas överlevnad så börjar vi förhoppningsvis ta ansvar på ett djupare plan.

Människans medvetande behöver förändras, expandera och utvecklas i tillit till naturens lagar. Det är en ständigt pågående process där vi alla samspelar på ett eller annat sätt. Vi är alla en del av en oerhörd universell väv, där allt programmeras och där vi i nuet skapar den genuppsättning och den nedärvda kunskap vi för vidare till kommande generationer.

Genom att förgöra andra levande varelser eller växter förgör vi även oss själva. Där människorna far fram med sina egon sker ingen naturlig och genuin utveckling – Så när ska människans framfart och egoism få sitt slut?

Det har jobbats mycket inom mig senaste åren, medvetenheten om mitt existentiella värde och min odödliga själ har fördjupats något avsevärt. Jag är övertygad om mitt och alla andras unika värde i universums oändliga väv, vår ovillkorliga värdefullhet och vår betydelsefulla del i den sammanlänkade helheten. En helhet som kan vara svår att se och känna men som är av stor vikt i vår strävan efter lycka och välbefinnande genom livet.

Det jag och många med mig behöver jobba extra med är EGOT. Den del av mig som håller mig fast i bekvämlighetens ramar, som vill ta redan upptrampade stigar och följa de enkla, trygga vägarna. Jag är medveten om mitt ego och hur det ”jobbar” med mig så jag försöker överlista det. Jag anstränger mig för att mata min själ istället för mitt ego. Jag försöker trotsa min rädsla, öka mitt mod och på så sätt växa i min kraft. Och jag känner min själs dans i hjärtat varje gång jag lyckas.

Våra rädda egon har svårt för förändringar, egot vill gärna ha det bekvämt och tryggt. I mitt fall handlar det mycket om att fortsätta trotsa jantelagen och inte vara rädd för att leva och stå för min sanning. Att leva fullt ut via min inre övertygelse. Jag behöver släppa den omöjliga idén och önskan om att vara förstådd och omtyckt av alla och jag känner att jag är på god väg där. Då tycker jag att det är mycket svårare med den kroppsliga utmaningen. Där har egot ett mycket större grep om mig. Jag vill inte styras av mitt ego men jag vill fortsätta njuta av livets godheter och detta behöver säkert inte motsäga varandra men det känns ofta så för mig.

Jag vill förändra en hel del gällande t.ex. kost men faller allt som oftast in i gamla mönster och vanor där. Egots begär, behov och bekvämlighets krav har ett väldigt starkt fäste i mig gällande detta och jag har svårt att låta själen ta kommandot här. Men något jag i alla fall bestämt mig för är att försöka att inte vara för hård mot mig själv, att acceptera att det är som det är just nu och ta små steg framåt. Just när jag tagit det beslutet så läste jag dessa rader, ”Skapa balans och tänk dig för lite bara. Var måttfull och NJUT!!”, minns inte vart men de etsade sig fast och känns viktiga för mig just här och just nu i de tankar jag berör i denna text. Precis så tänker jag och det ska inte behöva vara så svårt. Svårigheter skapar motstånd och motstånd gör det svåra ännu svårare! Jag vill inte sätta upp massa krav som blir till hinder utan jag ska istället lägga fokus på måttlighet, njutning och variation just nu. Jag ska försöka uppleva maten med alla sinnen och göra små förändringar åt de håll jag önskar. Vad jag bestämmer mig för och genomför framöver får framtiden utvisa. Jag har visioner och ska ta små steg ditåt, i tillit, tacksamhet och tålamod som med allt annat.

Jag har bestämt mig för att inte bara älska mitt inre utan även mitt yttre. Jag väljer att vara tacksam för att jag har en kropp som tar mig igenom livets lärdomar och erfarenheter, där fel och brister egentligen inte är fel och brister utan något jag ska ta lärdom av. Min kropp är inte perfekt men den är mitt färdmedel och vi hör ihop under hela denna livstid så jag gör bäst i att bli vän med den. Jag är dessutom medveten om att min kropp är fantastisk på att läka och må bra om jag bara ger den rätt förutsättningar till det. Jag vill därför bli ÄNNU bättre på att lyssna till mina känslor och det min kropp försöker förmedla till mig och ett viktigt steg i detta är att ge den tacksamhet och kärlek varje dag.

Att älska sig själv är inte detsamma som att vara egoistisk. Egoism kommer som jag ser det inte ur kärlek utan ur rädsla och brist. Att vara nöjd med det man ÄR, acceptera att så här är det nu utan att döma, värdera och jämföra sig med andra är därför ett ypperligt sätt att motverka egoistiska handlingar anser jag.

Egots väg kan vara att å ena stunden få oss att känna oss överlägsna andra för att i nästa stund få oss att känna att vi inte duger, eller klarar av någonting. Att framhäva oss och verka förmer eller att förminska och förkasta sitt eget värde är båda delarna egots verk och det är ganska lätt att förstå att det inte gör oss särskilt väl. När själen tar kommandot vågar vi gå vår väg med stolthet och uppmuntrar på så sätt andra att gå sin. Vi är väl medvetna om att vi alla är varandras jämlikar och känner därför inget behov av att vare sig framhålla eller förminska vårt egenvärde.

Ingen är helt perfekt men DU är ändå perfekta precis som DU är.

DU är unik men ändå en del av en större Enhet!

Låt inte ditt ego få dig att tro något annat! <3

Idag  är detta ingen vanlig dag för mig. Idag är det precis 4 år sedan den ”magiska fredag den 13:onde” som förändrade så mycket och fick hela min världsbild i gungning på ett mycket positivt sätt.

Allt som hänt inom mig och omkring mig sedan dess skulle lätt kunna sammanfattas i en ny bok men det finns inte med i mina planer just nu. Däremot älskar jag ju fortfarande att skriva och förmedla min innersta sanning, mitt hjärtas visdom och mitt växande hopp om framtiden.

Att vi alla är ett och en del av något mycket större än vad vi kan förstå när vi vandrar här på jorden är för mig lika sant och verkligt som att solens strålar värmer även om jag inte kan se dem. Det går inte att se men det går att känna!

Den skapande kraften som du, jag, vi, alla bär inom oss är lika självklar som luften vi andas här och nu! Ju mer vi tror på den, ju större blir vår förståelse för den, ju starkare kan vi känna den och ju mer kan vi använda oss medvetet av den.

Din himla tur finns för dig. Den finns för alla lika unik som var och en av himmelens stjärnor, lika fri som varje lite fjäril, lika vacker som naturens färgglada blomsterprakt, lika kraftfull som jordens vatten. Den är din att förvalta!

Läs mer om hur jag tänker kring ”Himla Tur – begreppet” här: https://himlatur.tarotguiderna.se/2015/11/03/himla-tur-vad-och-varfor/

Jag är inte ofta sjuk men i måndagsnatt fick jag hög feber och en förskräcklig hosta som resulterade i några dagars hemmavistelse. Slumpen skulle många säga men att det händer just nu har en mening för mig. Vill man se en mening i allt så är går det. Jag blev tvungen att stilla mig extra, stanna upp i vardagens brus (som jag oftast ändå älskar) och känna efter på djupet ännu mer än jag vanligtvis gör. Känna att jag är såå mycket mer än en värkande kropp, ett dunkande huvud, en kliande hals och näsa som har svårt att andas just nu. Den 13 april blir återigen en dag av djupaste insiktsfullhet och eftertanke för min del. Något att bära med mig i hjärtat och dela med mig av till alla som på olika sätt vill ta emot.

Min gåva till mig själv denna speciella dag. Ett armband som påminner mig om min Himla Tur och den fantastiska resa jag gjort de senaste åren.

Vi är viktiga och betydelsefulla för dem vi ÄR inte för det vi gör och presterar. Det är oerhört viktigt att med jämna mellan rum tas sig tid att förnimma det som i djupet av våra hjärtan är vår sanna natur, vår källa av kraft, vår renaste essens av existens. Platsen där vi alla är och förblir ETT. <3 I villkorslös och fullkomlig kärlek! <3 NAMASTE

Det kan nog vara både och känslan är personlig men jag vill här ge min bild och mina tankar kring problemet. För dilemmat är i det stora hela inte individens men det är ändock oftast individen som far illa och lider.

Det skrämmer mig att vi skapat ett samhälle där man behöver en diagnos, en etikett, en stämpel för att bli förstådd och för att förstå sig själv! Ett samhälle med oerhört snäva ramar för hur man bör vara för att passa in. Ett skolsystem där disciplin och krav är vardag istället för lustfylldhet och glädje även fast det på papper och i dokument låter annorlunda.

När vi lägger problemet på individen, när vi skriver diagnoser, när vi medicinerar istället för att förstå hela den komplexa helheten då anser jag att vi gör hela mänskligheten en stor otjänst. Dessa individer låter sig inte platsa av en anledning, de är annorlunda av en orsak och de är i grund och botten inte dem som ska förändras utan det är samhället. Fler och fler slår bakut i de system som råder och jag tror inte det är slump. Det är inte fler och fler individer det är ”fel” på utan det är något annat som vi behöver inse och förändra!

Jag kan förstå att det måste vara skönt att få en diagnos om man en längre tid känt sig annorlunda och haft svårigheter i den verklighet vi lever i för tillfället. En förklaring till VARFÖR och ungefär som ett kvitto på att det är OK att få vara den jag är. Så var det för mig när jag fick vetskap om HSP ”highly sensitive person” även kallad introvert. Då började jag förstå mig själv och mina känslor på djupet och det gav självklart kraft, styrka och förståelse att jobba med mig själv på ett annat plan. Nu är dessa HSP-personer inga större problem för sin omgivning så någon diagnos är det inte riktigt tal om i det fallet. Vi platsar ofta innan för ramen även om vi inom oss känner oss annorlunda, osäkra och missanpassade.

Jag tycker att det är oerhört sorgligt att det ska behövas diagnoser för att förklara individens sinnesstämning. För mig lägger man då problemet hos individen och jag kan verkligen förstå att det är en lättnad för många som inte känner att de platsar och som inte förstår sig själva. Men för mig är det en enkel och kortsiktig lösning om man ser det samhällsmässigt. Det som egentligen behövs är en ordentlig tankevända och omstrukturering i samhällsapparaten. Vi behöver få fler människor att platsa och passa in precis som de är och ge dem de stöd o hjälp de behöver utan tillståndsbedömningar, sjukdomsbestämningar och medicinering.

Det som frustrerar mig i detta är att diagnoser för mig indikerar på att problemet ligger hos individen och i de fall de medicineras känner jag sorg! Även om det just då känns som en positiv lösning för personen i fråga så tror jag inte på att mediciner och kemiska preparat är några hållbara lösningar i längden. De bara skjuter problemen framför oss.

Jag ställer mig mycket hellre frågan Hur vi ska få alla individer att blomma utifrån sin fulla kraft! Hur ska alla ges möjlighet att använda sig av hela sin potentiella styrka? Hur ska alla få förutsättningar till at känna duglighet och gemenskap precis som den unika, värdefulla människa hen är?

Det tål att tänka på anser jag och under tiden kanske en del mår bättre av att få diagnoser och andra sätts i fack och får medicinering de helst skulle vara utan. Det må vara hänt men det får inte bli den långsiktiga och ända lösningen vi ser framför oss tänker jag.

Jag förstår verkligen alla känslor som går i omlopp. Många som känner frustration, rädsla, ilska och t.o.m. hat p.g.a. allt som händer omkring oss och i världen just nu. Jag är en förespråkare för att alla känslor är vara tillåtna. Vi känner det vi känner och det finns en mening med det. Det vi däremot är fullkomligt ansvariga för är hur vi agerar, följer upp och lever ut vår känsla. Där vill jag be om eftertänksamhet och en vädja om att låta känslorna styras åt ett håll där de blir till en kreativ drivkraft och används för att göra skillnad.

Ilska och frustration kan bli till något kreativt och sunt om det används och riktas rätt. Det är INTE individer folkslag och grupper vi ska lägga denna förödande energi på utan vi ska vända den till en jädrar anamma – En stark vilja, motivation och tro på framtiden och en vetskap om att vi är med och skapar den!

Vi – folket- behöver hålla ihop nu i en värld som håller på att rasa samman. Vi behöver rikta uppmärksamhet mot den politiska eliten världen över. Vad har de för dolda agendor? För det finns och har alltid funnits saker som döljs för den stora massan och media visar oss i stor utsträckning den sanning de vill att vi ska ta till oss.

Vi bör lägga kraften på att ifrågasätta samhällsstrukturer och makthavare. Vi behöver finna vår inre styrka och plocka fram visdomen inom oss. Vi måste börja lyssna mer på våra hjärtan!

Så länge vi (folket, den stora massan) slåss mot varandra och skyller på varandra så ökar vi bara problemet ytterligare. Vi behöver inse att vi alla är en del av problemet och att lösningen ligger i att gå samman. Vi behöver se möjligheter och förstå att vi är med och skapar framtiden och vi har ett val. Vilken framtid vill jag vara med om att skapa och vart bör jag då lägga fokus och energi?

Det är tyvärr ofta en sjuk värld och trasiga människor som våra ögon beskådar. Allt för många känner rädsla och maktlöshet inför det vägskäl världen och mänskligheten verkar befinna sig i just nu. Vilket jag trots att vi i Sverige lever ett relativt gott liv i jämförelse med en hel del andra så står vi inte utanför. Vi är inte utan ansvar och problem. Vi är alla en del av helheten och världen. Vi är alla en pusselbit som kan gör skillnad!

”Tänk om du har ett liv fullt med guldkanter som du inte ser för att du är så upptagen med att fokusera på det som är kantat med sorg” Ett utryck som en kär vän till mig myntade och som jag tycker är fantastiskt insiktsfullt och viktigt att sprida vidare. Det är i detta vi faktiskt kan börja göra skillnad för oss själva och för världen. I det lilla, i våra tankar, i vårt inre

Tänk att vi allihop lever på en jord full av liv, med en natur full av kraft och växtlighet, i en värld med alla möjligheter att blomma. Vi lever i en värld där det inte bara är död och elände utan där det även händer väldigt mycket fint och bra varje dag men vad blir vi ofta vägleda att fokusera på t.ex. via media och VEM/VAD gynnar det?

Kära medmänniska ta den väg som du tror gör världen till en bättre plats att leva på, vägen som du känner leder dig till mest glädje och välmående, vägen som går via ditt kärleksfulla hjärta. För om vi alla hjälps åt kan vi vända allt till något bättre och skapa en ljusare framtid tillsammans.

Nu i påsktider går mina djupaste reflektioner till den person som vi hyllar och minns lite extra genom våra traditioner i kristendomen – Jesus! Vem var han är frågan jag ställer mig och försöker finna mina svar på! Vad var hans egentliga syfte på jorden och hur använder vi oss av det?

Jesus kom med kärlek och levde sitt liv helt och fullt utifrån den läran. Han var precis som oss alla andra utsänd från universum av en viss anledning och jag tror hans syfte var att visa och ge den villkorslösa, fullkomliga kärleken till människorna! Men var vi redo att ta emot den då? Nej rädslan inom oss var för stark och det blev hans död på korset? Men Jesus lever ju vidare, hans budskap finns fortfarande förankrat inom oss och väntar på att förverkligas. Jesus liv och död har fortfarande en oerhörd betydelse för mänskligheten även om vi tolkar det på olika sätt.

Jag tror inte på den dömande och” hårda” Gud som bibeln förespråkar. Kyrkan har en tendens och en historik i att skuldbelägga, inge skam och måla upp människor som onda syndfulla varelser som behöver läxas upp och förlåtas. Det tycker jag är sorligt eftersom religioner och kulturer vi föds in i har starkt fäste i oss människor så blir det tyvärr också så vi ofta uppfattar oss själva. Är vi verkligen skamfyllda individer som lever i synd och därför är i stort behov av förlåtelse? Det kan man kanske tycka men är det då det som är vårt rätta JAG? Blir vi hjälpta av att söka/kräva förlåtelsen och styrkan utanför oss själva?   Som jag ser det så behöver vi egentligen inte be om Guds förlåtelse,  för GUD behöver inte förlåta för han har aldrig fördömt!!  Gud lever i var och en av oss och är ren och skär Kärlek, precis som Jesus. Jag ser inte Jesus som Guds son och förmer än någon annan, han var en vanlig människa som levde oerhört starkt i den universella kärlekskraften. Den kraft vi alla härstammar ifrån och som kan utföra underverk och magi. Istället för att söka förlåtelsen utanför oss så borde vi lägga energi på att finna kraften och kärleken inom oss. I den bemärkelsen är vi alla guds barn eftersom vi alla har den kraften inom oss men av olika anledningar är den allt för ofta dold för oss.

Vi är här för att leva och lära i kärlek och ödmjukhet och Jesus var/är helt klart en läromästare i det. Hans själ och medvetande lever vidare precis som alla andras men att han skulle uppstå för att döma är inte vad jag tror! Att döma och värdera är tyvärr människor allt för bra på men det är inget jag tror att upplysta, kärleksfulla själar åtar sig. Jesus gudomliga själ lever och är ett med de själar som är VI… du och jag i vår renaste essens, vår innersta natur. Vi är alla ETT med naturen, med universum, med Jesus och med Gud. Kärleken förenar oss alla medan rädslan vi upplever på jorden håller oss isär. 

Bibeln är skriven av människor och tolkas av människor alltså är det ingen självklar och allomfattande sanning. Kristendomen är en religion och religioner är skapade av människor. Jag tror inte på att läsa och lära in en skrift för att sedan följa och lita blint på den. Jag är övertygad om att ALLA har sin egen väg att vandra och att det viktigaste är att möta sina medmänniskor kärleksfullt, ödmjukt och icke dömande. Var och ens livsresa är unik, viktig och betydelsefull oavsett trosuppfattning!

Religioner och vetenskap har lärt oss särskilja på kropp och själ, gudomlighet och verklighet, materia och energi. Men i grund och botten hör dessa oskiljaktigt ihop. Det vi egentligen borde lära oss är hur dessa är förenade och påverkar varandra. Genom att öka vår medvetenhet kring detta kan vi ta över makten över våra egna liv och skapa en bättre värld!

De universella lagarna är för mig viktigare än de vi människor skapat på jorden. Du kan aldrig lura universum och jag tror starkt på att allt kommer på något sätt, någon gång alltid tillbaka till dig! Finns en hel del ordspråk som bygger på lagen om karma och attraktions t.e.x. ”som du bäddar får du ligga”, ”Som du sår får du skörda”, What goes arround comes arround.

Så låt Jesus och Gud visa dig vägen till Kärlek och förståelse istället för till skuld och skam. Det om något kommer ge ringar på vattnet och förändra världen!

Kärleken ger inget annat än sig själv.

Kärleken tar inget annat än sig själv.

Kärleken äger inte och kan inte ägas,

Eftersom kärlek är allt kärleken behöver.

Varför ser världen ut som den gör?

Varför har vi människor tappat bort kärleken inom oss?

Ofta får man hör att man ska vara tacksam att man lever i ett land som Sverige och visst ligger det något i det. Vi har det oerhört bra om man jämför med många andra länder runt om i världen. Men jag tycker man ska se upp så att inte tacksamheten förblindar en. Vi har blivit allt för bekväma och naiva i vår tacksamhet. Vi ser problemen i världen, det går inte längre att blunda för dem men förstår vi att de i allra högsta grad även har med oss att göra?

Vi är en del av världen och vi har samma ansvar när det gäller hur det ser ut och de obalanser och snedvridningar som finns. Sverige säljer vapen till länder i krig, Sverige planterar skogar för att få klimatpoäng som gör att minoritetsgrupper i andra länder tvingas fly sina hem. Sverige är inte ett perfekt och oskyldigt land och det är vi nog medvetna om när vi tänker efter.

Vår välfärd bekostas av andras undergång och frågan är om vi verkligen ska vi enbart stolta över att bo i detta välbärgade land? Eller finns det saker vi kanske bör ifrågasätta och se igenom?

Jag är t.ex. så oerhört trött på att höra att vi ska vara tacksamma över den läkarvård vi har. Den är inte i närheten av vad jag tror är bäst för mig och mina medmänniskor. Samtidigt känner jag att den fria vilja stryps åt med de system vi har idag. Vi blir lotsade till vad en viss elit, auktoritär och yrkesutövare anser vara bäst för oss. Vem tjänar på det? Jag känner att jag mer och mer vill gå min väg och hitta de lösningar som passar mig bäst. Jag litar på min intuition och känslan av att vara vägled i ett större perspektiv skänker mig tröst och lycka. Jag är min egna mästare och tillåter alla andra att vara sina för det är den sanning jag tror på och som i min övertygelse kommer skapa en bättre mer medmänsklig värld.

Det sägs att vi lever i en demokrati men frågan är om vi ens är i närheten av att få de kunskaper och fakta för att kunna kalla vårt land demokratiskt i sann bemärkelse. Hur många agendor hålls gömda för oss och vad vet vi om den ”sanning” vi blir matade med utifrån och uppifrån? Antagligen skulle en diktatur med en sann, kärleksfull och välmenande människa (t.ex. Dali Lama) vara ett bättre val än en falsk demokrati med dolda agendor. Det är skillnad på att styra och att leda! Vår värld behöver fler starka men kärleksfulla ledare som ser till hela mänskligheten och planetens välmående.

Vår värld behöver Ledare som håller den ömt i sin hand och inte de som vill krama ur sista droppen i sina desperata försök till ekonomisk tillväxt.

Jag känner en tacksamhet för att jag har det så bra som jag har det men jag känner också en oerhörd ledsamhet för att saker och ting är som det är runt omkring oss och vem känner inte det? Det blir på något sätt en falsk tacksamhet som inte kommer från hjärtat för jag vet att vi alla är ett och borde värna om både varandra och vår gemensamma jord på ett mycket bättre sätt! Denna falska och omdömeslösa bekvämlighets tacksamhet kommer aldrig göra oss lyckliga och jämställda.

Hur har det kunnat gå så här långt tänker jag idag när jag ser och läser nyheter m.m. Vart har det gått fel? Svaret inom mig blir detsamma varje gång -Vi låter PENGAR styra oss alldeles för lätt. Egots girighet har tyvärr fått härska i större utsträckning än själens kärlek. Jag är övertygad om att detta kan och ska förändras och vi är alla en del av denna förändring.

Äkta tacksamhet kommer från djupet av våra hjärtan och får kraften vi alla bär inom oss att växa. Jag anstränger mig för att fördjupa denna tacksamhet varje dag. Tacksamhet till allt jag har och är, till livet, till kärleken och till den Enhet vi alla innefattar. Tacksamhet över gott och ont som får oss att vilja utvecklas och expandera ytterligare lite till i vårt lärande genom livet. Med den tacksamheten brinner en eld att vilja väl för alla och en motivation att kämpa med sin egen bekvämlighet och se igenom verklighetens illusion. Vi är alla Ett och de val vi gör påverkar andra som ringar på vattnet. Vi har en jord, en värld och en mänsklighet att förvalta och värna om tillsammans!! Låt oss göra det med kärlek och omtanke om allt som lever.

Min uppgift som förälder är bl.a. att lära mina barn att älska skolan och samhället, men mitt stora mål som mamma är att lära dem älska sig själva och livet. Visionen kan ju vara att lyckas med dem båda men den ekvationen är riktigt kämpig om man tittar på hur skolan och samhället är uppbyggt idag anser jag.

Jag har dock en stor dos framtidstro inom mig och den delar jag gärna med mig av. Allt har en mening och jag följer mitt hjärta, även när det gäller barnuppfostran. Jag anser att det är skolans och lärarnas uppgift att jobba på det lustfyllda, meningsfulla lärandet (vilket även är min uppgift som förskollärare på min arbetsplats). Jag förstår om det är svårt så som dagens skolsystem ser ut med kravfyllda kursplaner och betygsystem som stjälper mer än de hjälper och där önskar jag att våra politiker skulle ta ett större ansvar och fördjupa sina kunskaper och sin förståelse. Jag upplever att dagens skola och samhälle i stor utsträckning bygger på gamla läror och tankar o livet och världen. Jag tror att de flesta håller med mig om att detta skapat ett liv i stress och ohälsa för allt för många. Vill vi se en förändring? Klart vi vill och då behöver vi tänka om!! Då behöver vi ett skolsystem och samhällsstrukturer som i grunden bygger på den ökade förståelsen kring kvantfysik, den hjärnforskning och den vetenskap kring människors välmående som finns och växer idag. Vi har förutsättningar att lyckas om vi blickar utanför boxen, ut i det okända, bortom våra trygga vanor och bekvämligheter.

Att det finns så många trasiga människor beror på något och vi behöver verkligen tänka till och tänka om ifall vi vill lyckas vänd denna oroväckande trend! Jag vill och uppmuntrar mina barn till att göra sitt bästa, ta ansvar för sina känslor och handlingar och stå upp sig själva och sina åsikter. Jag vill att de ska växa in i känslan att allt är möjligt och att de klarar allt de vill. För mig tog det nära på 40 år att förstå det och det om något har gjort mig ännu mer ödmjuk och tacksam inför livet och alla möten och situationer jag ställs inför.

Vi fostrar och undervisar till mer ifrågasättande och analyserande individer men vi vill oftast inte bli ifrågasatta för de beslut vi tar och saker som för oss är självklara. Vi kan dock inte vara kvar i en föreställning att barn bara ska förstå och lyda. Barn är smartare än så och behöver fiffiga vuxna som fångar upp dem med kärlek och ödmjukhet och skapar en ömsesidig respekt som håller i längden. Dagens barn låter sig tack och lov inte tryckas ner i våra fyrkantiga boxar så lätt och det finns med största sannolikhet en mening med det som med allt annat anser jag.

VARFÖR INTE SLÅ HÅL PÅ BOXEN OCH FLYGA. 🙂

Jag tycker det är sorgligt att vi allt som oftast verkat hamna i att försöka hitta syndabockar. Det klagas på barn som blivit så förskräckliga, det klagas på tonåringar som inte visa hänsyn, det klagas på föräldrar som inte lär sina barn veta hut och det klagas på lärare som inte lyckas lyssna på eleverna och värna om delaktighet och inflytande. Jag tror aldrig vi kommer lösa problemet med skylla ifrån oss och lägga skulden på andra individer, människor eller grupper. Vi har ALLA ett alldeles eget ansvar i de situationer vi möter och dilemman vi ställs inför och vi kan göra skillnad genom att kommunicera våra åsikter och samtidigt ta till oss andras.

Vi behöver inse att det är samhällsstrukturerna och system som vi skapat som behöver ses över ordentligt och struktureras om, inte enskilda individer och/eller grupper. Vi behöver titta djupare och försöka se helheten för att förstå problematiken från alla håll. Vi behöver observera och kommunicera utan att döma och bedöma istället för att slå och lägga skuld på varandra. En attitydförändring skulle verkligen vara på sin plats och ALLA är lika viktiga och behöver hjälpas åt i detta arbete ung som gammal, barn som vuxen, lärare som förälder.
Vi är alla människor som GÖR fel ibland utan att för den skull VARA fel. Det behöver vi bli mycket bättre på att förmedla. Jag upplever en rädsla inom de flesta att stå för sina fel och brister, att backa bandet, att göra förlåt, att svälja sin stolthet. Kan det ha något att göra med att vi är upplärda till att misslyckas är något fult, att gör vi fel så är vi också fel? Hur ändrar vi i så fall på den känslan? Att misslyckas är en del av livet och något vi lär oss oerhört mycket av. Vi ska vara oerhört tacksamma för varje LYCKAD MISS vi åstadkommer för det får oss att växa, lära och utvecklas som människor och individer.

BARN – mina och andras- ser jag som mina läromästare. De ger min inre eld för förändring näring och får den att brinna starkare och starkare. Vi vet idag att barn inte är tomma kärl som ska fyllas och de har inte heller tomma ryggsäckar som ska packas, men de har oftast lättare rycksäckar än flertalet vuxna för deras har inte hunnits fyllas med lika mycket ”skit” (i form av nedtryckta känslor, dåliga erfarenheter, mindervärdeskomplex, jantelag m.m. m.m.) Alla vuxna behöver ta en ordentlig titt i sin ryggsäck och sortera lite i allt som ligger där och skräpar. Allra helst de som på ett eller annat sätt har barn omkring sig för vi har ett oerhört ansvar över vad vi fyller deras ryggsäckar med. Vi kan ge dem verktyg och stöttning som gör att deras ryggsäckar kan förbli relativt lätta att bära. Det anser jag vara vår viktigaste uppgift som vuxen (lärare, förälder, medmänniska)!

Tidsbristen och kraven uppifrån gällande all teoretisk kunskap och lärande i skolan skrämmer mig för detta sker tyvärr på bekostnad av viktiga relationer, inre utveckling, stressreducerande och hälsofrämjande arbetet för alla parter inom skolväsendet, samt inom samhällsapparaten i stort. Jag hoppas på ett fokusskifte här och det snarast! Finns så mycket som kan göras och jag skulle svämma över av tacksamhet om vi alla som vill barn och mänsklighet väl, gick samman och la krut och energi på att förbättra förutsättningar och möjligheter istället för att hänga upp oss på ”felen” hos andra och varandra. För visst kan det vara så att det som känns fel från början kan vara det som visar sig vara helt rätt.

Vi kanske är vara förda bakom ljuset men vi bär alla ett kraftfullt ljus inom oss. Ett ljus som väntar på att få ta plats och lysa starkare, klarare och visa vägen till den sanning som är oss ämnad.

Saker, situationer, händelser runt omkring mig har på sista tiden rört runt ordentligt inom mig. Det har känts lite som om fötterna slagits undan och jag fått anstränga mig hårdare för att finna mark igen.

Människor som jag bryr mig om i sorg, smärta och oro på olika sätt och av olika anledningar. Känslor inom mig som kommer till ytan, som Jag förstår verkligen att många känner maktlöshet och rädsla i den tid vi lever. Jag har själv gått igenom dessa känslor och de gör sig påminda ibland men de förvandlas nu mer ganska fort till en jädrar anamma av frustration och även ilska. Men då inte en ilska som har sitt ursprung i rädsla utan mer i kärlek och välvilja. En vilja att stå stark i min kraft, att nå ut med hjärtas visdom, med kunskaper om kropp och själ som skulle kunna förändra värld och mänsklighet.

Jag kan också känna mig maktlös när det gäller vissa specifika fall men när det gäller vårt kollektiva lärande, medvetenheten som ska expandera och mänskligheten som enhet så känns allt mera klart och förståeligt inom mig. Jag är övertygad om att allt har en mening men jag/vi kan inte alltid förstå eller se den direkt.

Visst känner jag ledsamhet, en ledsamhet som skriker ut frågan: VARFÖR? Varför har det gått så här långt? Hur länge ska det dröja tills vi helt ser igenom galenskaperna och tillsammans sätter stopp för det. Hinner vi innan det är försent? Jag vet att vi tillsammans kan skapa en bättre värld! Om vi säger stopp, om vi ifrågasätter, om vi ser igenom maktelitens krampaktiga tag om oss.

Makten, styrkan och kraften till förändring finns inom oss!! Nu är det hög tid att vi släpper fram den!! Nu är det dags att vi tar över makten. Den makt som egentligen alltid varit vår.

Hur är sanningen beskaffad? Vad är sant – för dig, för mig, för oss? Vem har makten att avgöra?

Vems sanning lever vi/du i? Brukar du fundera på det ibland? Vart finns din tilltro?

Vi behöver ställa oss frågan vilken värld vi vill leva i och sen kommer den viktiga följdfrågan Hur kan jag medverka för att skapa denna värld?

Jag upplever att vi ofta försöker förenkla och hitta förklaringar som på något sätt ska göra allt logiskt för oss. Våra hjärnor är funtade så och vi är vana vid att bygga vårt varande på logik. Jag anser att vi med det förhållningsättet till livet och varandet missar något oerhört viktigt. Vi missar magiken och helheten som innefattar de mest spektakulära och fantastiska klargörandena om hela vår existens och dess uppbyggnad.

Våra hjärnors logik vill gärna förminska och förlöjliga hjärtats magik. Logiken tror på det vi kan se och ta på utan större eftertänksamhet och det som inte går att förklara rent logisk klargör man då bäst med ett enkelt “men så är det ju bara”.

Jag brukar ha fjärilen som symbolik för det lärande och synsätt som jag känner så oerhört starkt för. Tänk dig ett fjärilsägg. Hela fjärilens existens finns i det lilla ägget från första början. Det är ”inprogrammerat” att det ska bli en blå, gul, vit eller färggrann fjäril. Hur kan det vara så? Det bara är så? Hjärnans logik tar slut där men ändå vet vi att det är så. Jag nöjer mig inte med det klargörandet. Så är det bara är ingen fullgod förklaring för mig utan det väcker en förundran och en stark vilja att fördjupa mitt vetande mer. Det fördjupade vetandet och den inre visdomen kallar jag ”hjärtats magik” och det har sin start inom oss. Det lilla fjärilsägget innehar en kraft som inte går att se eller ta på, men likväl så finns den där och får ägget att utvecklas till precis den fjäril den är menad att vara.

Vad är vetenskap då? Vad vet vi om de vetenskapliga bevis vi blir matade med? Är det sanningen? Den som förändrats så många gånger genom åren! Är det verkligen något att lägga all sin tilltro på? För mig ger vetskapen inte svar på de existentiella frågor jag ställer mig. Jag har på senaste tiden därför sökt min egen vetskap, min inre övertygelse, hjärtats visdom och på den vägen har jag funnit många andra som gör detsamma. Tillsammans blir vi starka, tillsammans bygger vi nya synsätt och värden. Tillsammans finner vi nya vägar och lösningar. och det känns verkligen som om vetenskapen närmar sig mer och mer. Kvantfysik, forskning kring d et friska i människan och positiv psykologi kommer med stormsteg och mycket som varit dolt för oss inom politik och världsstyre kommer upp till ytan så vi kan ifrågasätta och göra mer medvetna val.

Är våra mänskliga lagar formade med vårt bästa för ögonen? För mig känns de mer som om de bygger på rädsla, kontroll och maktutövning. Jag tror mer på de universella lagarna som bygger på kärlek, ansvar och frihet. Det är på dem jag väljer att lägga mitt fokus, min kraft och min tilltro!