Påsktider – Jesus, skulden och kärleken. Kyrkan, religionen och tron.

0

Som alltid vid högtidsstunder så vill jag gärna känna in lite extra kring varför vi firar dem eller egentligen kanske mest varför jag vill fira dem och hur, samt vad jag lägger i firandet och min tro.

I går samlades hela min fina familj hos mina kära föräldrar för god mat och gemenskap. Det är vad jag helst önskar av alla högtider och av livet i stort egentligen – att få umgås och vara nära dem jag älskar. Familj, vänner och människor som får mig att må bra osv…

För några år sedan (2016) skrev jag en annan påsk-text om Gud, Jesus, kärleken, bibeln, religioner mm. så som jag ser på det. Nu kände jag att det var dags att utveckla den… för jag finner glädje och mening i att filosofera i de termerna mellan varven.  Jag ser mig varken som kristen, troende eller ateist.  Vill inte sätta mig och min tro och kraft i något fack men jag har en stark övertygelse på att det finns mer än vad vi kan se och ta på. Det har livet så vackert gett mig bevis genom åren och ju mer jag vågar tro och kapitulera i tron/vetskapen desto starkare blir uppfattningen om den.  Jag är som många i vårt land döpt och konfirmerad och haft lite djupdykningar i den kristna läran tillsammans med andra men kanske inget nämnvärt egentligen. Anser mig ändå ha rätt att utrycka mina tankar och känslor i det hela. För jag har som jag nämnde reflekterat en hel del genom åren kring läror och livet i sig och i och med det samlat min tro, kraft och kunskap/visdom i nuet och framåt.

Jag har väldigt olika erfarenheter om just kyrkan och vad som förmedlas där. Min starkaste känsla av böner och en hel del predikande präster (som då kanske ska ses som experter gällande bibeln och den kristna läran eftersom de studerat den länge och väl) har varit att det utrycks att Gud är en plats/kraft utom där vi bör söka förlåtelse för våra synder och skulder för att vara goda medmänniskor som vandrar på jorden, Guds skapelse. De må som sagt vara experter för sig och sitt samt hur de vill förmedla det är upp till dem. All respekt där men jag tänker annorlunda – för mig är vi alla gudomliga och GUD är således en plats/kraft INOM oss. Vi bör därför förlåta oss själv och göra val som visar på den förlåtelsen till oss själva och varandra. Vi människor gör denna resa tillsammans på denna vackra planet, alltså är det VÅR skapelse. Det finns så mycket sorligt och skrämmande i religioner och tolkningar som görs i Guds så kallade namn världen över. Hur allt landar i rätt och fel, sant och falskt. Tolkningar och upprätthållanden där den vackra kärleken är så långt bort att det är svårt att förstå hur en kärleksfull Gud skulle kunna vara sammankopplad med detta. Människan och dess fria vilja har kommit emellan… Människan som testar sig fram och ibland helt verkar tappa greppet och (kärleken) … gång på gång

Jesus var som jag ser det en människa precis som var och en av oss. Han var också villkorslösa kärleken personifierad på den tid han levde, den energin lever kvar inom oss men är dold av diverse blockeringar, mönster och sår.  Jesus dog som jag ser det icke för människornas skull och för att mänskligheten skulle ha syndernas förlåtelse (utanför sig) i all framtid efter det. Nä, han dog för kärleken och för att mänskligheten icke hade kommit längre i utvecklingen och hade därför inte förmåga att ta emot kärleken utan fruktade den och fördömde den istället. Har vi kommit längre nu? Har vi tagit oss igenom skulden och skammen så pass at vi börjar kunna förnimma den äkta kärlekens djup? Det må vara frågan och jag vill tro det! Jag lägger min kraft och energi på att tro och förmedla det och det ger mig så oerhört mycket tillbaka. <3

Var är då kvinnorna i bibeln?  Det tycker jag en kan undra! Varför vet vi så lite om Jungfru Maria, Maria Magdalena och alla andra kvinnor på den tiden och genom historien i stort? Varför är historien så som vi får lära oss den oftast skriven och tolkad av män, om män, för män? Och framför allt vad har det för betydelse för oss människor egentligen? Varför har inte kvinnokraften blivit förevigad i texter och heliga skrifter så som männen och det maskulina aspekterna i vår tillvaro? Snarare har den ju blivit fördömd och ”nedtryckt” om vi tittar och tänker efter i historien. Bl.a. av kyrkans så kallade lärda män. Men vi ska icke fastna i dömande här heller de hade säkert sina skäl, (om än svåra att förstå sig på osv), så det vi ska göra är att nu tänka till och fundera mer, gräva djupare i vad det kan ha för betydelse och lärdom för oss i det vi står inför idag och vårt skapande framåt… För det patriarkala samhället som skapats och mannen som norm är inte hållbar och gynnar ingen längre, varken män eller kvinnor! Det vet vi ju och vi både vill och håller därför på att förändra! Vi behöver i den viktiga förändringsprocessen blicka bakåt och förstå saker vidare men framförallt mötas i nuet med alla de kunskaper, den visdom och den skaparkraft vi besitter tillsammans. HÄR och NU! Finns egentligen inget att frukta och fördöma längre men däremot att våga ifrågasätta, debattera och mötas i på vår fortsatta resa framåt. Icke att förglömma och något som jag ofta återkommer till i mina texter är att vi alla bär både feminina och maskulina aspekter inom oss och att strävan därför är att ha balans mellan dem. Det handlar alltså inte om män kontra kvinnor egentligen även om det lätt verkar och ju utspelar sig så i det yttre. Men det är en helt annan diskussion som jag inte tar mer plats för här även om den också är väldigt viktig, intressant och betydelsefull i processerna.  

Så Tillbaka till GUD och gudomligheten… I mötet med Gud möter vi oss själva för egentligen finns inte någon separation mer än den vi själva skapar… både krångligt och enkelt, naturligt och magiskt på samma gång. I en värld där du kan vara allt – var vänlig och god mot både dig själv och andra! Det gudomliga i att ha fått gåvan att få leva ett liv på jorden och verka som människa oavsett trosuppfattning och inre vetande. GUD är i en bemärkelse ALLT så den mening som jag tycker beskriver det bäst av alla förklaringar jag stött, blött och mött i mitt sökande efter någon slags absolut sanning är denna:

”Allt utom det enda medvetandet självt är ett frivilligt och likvärdigt koncept i det enda medvetandet” av K-e ivares

Kanske inte en helt lätt mening och jag har fått klura på den ett tag men när den väl fått sjunka in anser jag ändå att den ger möjlighet för alla att spegla sina egna åsiktssanningar och trosuppfattningar m.m. i och samtidigt vidga sin respekt och förståelse för annat och andras är lika sanna, äkta och viktiga. På det sättet kan vi även vila våra sinnen och expanderar i medvetande tillsammans.  För allt är medvetande och medvetandet utforskar sig självt. Jag är en del av det, Du är en del av det, liksom allt jag/Du möter på vår väg. Om jag vill kalla det GUD eller något annat är av mindre vikt då det jag försöker greppa om här egentligen är större än att låta sig skrivas ned, förstås och förklaras i ord skapande av människor. Men ändå så intressant, viktigt och meningsfullt att som människa nyfiket och genuint försöka sig på att förstå och närma sig steg för steg… i djupet av oss själva och tillsammans i det vi möter. Nu blev det ganska djupa tankar och vinklingar i  påsktid här men så fick det bli denna gång…

Önskar er alla en glad, fröjdefull, eftertänksam och fin och Påsk och en varm kram och massa kärlek oavsett tro och övertygelser, koncept eller valda åsiktssanningar. Bort med skuld, bort med skam. Vi är fria 🙂 <3

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke