Vilken start!!! <3

Jag läste någonstans (kan ha varit på någon av bloggarna här) att de första 12 dagarna på det nya året kunde ses representera det nya året från januari till december. Det tyckte jag var en spännande tanke som jag tog fasta på, klurat kring och kände jag vill djupdyka och skriva lite om så här i början av året. Känns som om jag har ett oerhört spännande och berikande år framför mig som redan inneburit en hel del lärande och insikter för mig.

Detta år började nämligen lite speciellt för mig och min familj då vi redan den 1 januari åkte iväg på en efterlängtad semester till Säfsen för att åka skidor, umgås m.m. Vi såg fram emot detta allihop om än kanske på lite olika sätt.

Jag har aldrig i mitt snart 40 åriga liv stått på ett par slalom skidor så det var något jag såg framemot med skräck blandad förtjusning och nyfikenhet. Mina föräldrar var med som hundvakt och längtade mer efter att bara ta det lugnt och mysa i stugan. De övriga familjemedlemmarna såg fram emot tiden i backarna och tyckte det var lite trist att inte fler backar var öppna pga. snöbristen som varit hittills denna vinter.

1 januari – Resan startar

Naturen omkring inspirerar mitt inre och ger mig och fina tecken. En skinnande sol följer oss på vår väg. Underbar, vacker natur vart ögat än skådade. Gröna skogar, gårdar/hus vid sjöarna vi for för bi. Stannande till på ett ställe för att suga in lite extra av allt det vackra.  En fin känsla av att JAG skapar infinner sig starkare än någonsin. Spänning, förväntan växer…

Jag är vacker och kraftfull läste denna affirmation på FB under bilresan och den kändes väldigt passande inför det nya året och det lärande jag processar just nu. HÄRLIGT!

2 januari – Utmaningen

Denna dag kändes det som om jag mestadels befann mig i rädslans grepp. Att knäppa på mig slalompjäxor skidor och ta liften upp gick skapligt men när jag sedan skulle ta mig ner blev det väldigt tydligt vad RÄDSLA helt automatiskt gör med kroppen, som man själv inte kan styr över just där ochdå – hjärtklappning, spänningar i hela kroppen, svårt att andas och gråten i halsen.

När jag väl började glida neråt gick det för fort och jag slängde mig efter en bit, ställde mig direkt igen och andades ut en stund. Jag ville inget hellre än att ge upp. Hade ingen kontroll alls på varken kropp eller skidor kändes det som. Första dagen tog jag mig bara upp och ner 2 gånger sen sa hela mitt inre stopp. Det var en pina. Varvade ner och gladdes åt de andra som var så duktiga i backen…

Jag var verkligen inte nöjd med min insats under dagen och jag bestämde mig där och då att jag inte skulle avsluta med en känsla av misslyckande dagen därpå… Jag skulle inte ge upp utan jag skulle trotsa min rädsla och ta mig upp och ner ett antal gånger till…

3 januari – övervinna rädsla –   

Ny dag i backen. Ny beslutsamhet, nya tag…

Jag ville inte åka ifrån stugan den morgonen, värmen och tryggheten där var så lockande och härlig. Men jag visste ändå djupt där inom mig att jag skulle det (någonstans inom mig  ville jag det även om jag inte hade kontakt med den viljan och motivationen just där och då när rädslan var för stor.)

Jag började från halva backen som jag bestämt kvällen innan och kände genast att jag inte var lika rädd, att jag hade mer kontroll än under gårdagen och att en bra känsla faktiskt spred sig inom mig. Efter några gånger åkte jag hela vägen upp och då gjorde rädslan direkt sig påmind. Men nu kunde jag kontrollera den bättre, jag plogade och plogade, hela vägen ner. Sen direkt upp igen och denna gång testa jag o svänga lite och drog rakt ner i ett dike. J haha Men det bjöd jag så gärna på för jag var så lycklig. Av med skidorna och upp, på med skidorna och fortsatte ner och så upp hela vägen igen..

Denna gång tog jag mig ståendes hela vägen ner, med små svängar ibland och en skön känsla i kroppen. Ingen växande förtjusning, ingen rädsla. Kände mig bara så nöjd och färdig. En känsla av lätthet och lycka när jag var nere hel och välbehållen.

De andra ville åka i den brantare backen men där kände jag ett förnöjsamt stopp och inte det minsta sug eller tvång att anta ännu en utmaning. Nu hade jag redan bevisat för mig själv det jag ville och behövde… jag hade vunnit över min rädsla och vet att jag kan göra det om och om igen inom andra områden också.

Jag stod lyckligt kvar och reflekterade över livet och lärandet. Djupa insikter och nya texter bubblade inom mig där jag stod och log bland alla duktiga slalomåkare från 3-100 år. Kunde ju känt mig lite malplacerad och misslyckad, men absolut inte. Utan glades innerligt åt deras förmågor och även åt att jag inte måste utveckla dem själv.

INSIKT: Många kan tycka att vår tvekan, vår rädsla vår oro är helt obefogad och t.o.m. löjlig men ändock finns den där och vill säga oss något. Vi ska inte låta den stoppa oss men vi ska inte heller göra saker för att bli omtyckta och ärade av andra (det finns en hel del rädsla även i det beteendet) Vi ska helt enkelt bli så säkra i oss själva att vi testar våra gränser, trotsar våra rädslor och stoppar när det känns som bäst… För att sedan bära med oss den känslan in i nästa erfarenhet, nästa utmaning och nästa, och nästa… För vi ska aldrig sluta utmana oss, lära och utvecklas genom livet.

4 januari – släppa motstånd

  Intressant morgonprogram på tv om förändringar i kost och annat.  Kom så lägligt för detta tycker jag är såå jobbig. Egot har ett starkt grepp gällande dessa vanor. Boken EAT CLEAN som jag fick i julklapp hoppas jag kunna vara till hjälp men skulle behöva mer pushning i detta känner jag och fler som vill göra resan med mig… Nästan så det skulle behövas en piska till en början men det kanske inte heller skulle var så kul.

Det bästa är ju om förändringsarbetet ändå känns roligt och relativt lätt… annars är det lätt att tröttna på vägen.

Alla har ju dessutom sin egen vilja, sina lärdomar och sina vägar att vandra. Jag kan bara välja och ta ansvar över mina egna. Hålla isär och inte tyngas av andras val även om det råkar vara mina barn eller andra väldigt nära och kära.

Jag drog ett kort kring detta ur ÄNGLATERAPI och fick ”OPAL” som berättade att min oro för mina barn är mottagna som böner i himlen. Vi förstår dina bekymmer, så vi omringar dina barns själar och kroppar med vår kärleksfulla omsorg. Det här är en tid för dig att släppa taget om dina barn till GUD m.m.  Så härlig och viktig läsning i detta NU med alla tankar som for kring hur man borde och önskade leva för hälsa och välmåendet…

Vetskapen om att vi alla är omhändertagna, älskade och beskyddade är som bomull runt själen…

På förmiddagen tog de som ville en promenad, två stycken valde att stanna hemma istället och det kändes helt ok för mig även inombords, tack och lov. Det var ju deras val och jag ville njuta av min promenad med dem som av egen vilja följde med… utan krav och måsten… Kändes viktigt!! Ett härligt vinterlandskap hade vuxit fram under natten. Världen var förändrad även till det yttre…

Sista kvällen blev nog mysigast av dem alla. Full med härliga energier, förlåtande i hjärtan av saker som varit och förståelse för olikheter kändes det som. Jag bastade med mina kära föräldrar och spelade spel med familjen Jonsson. Glädje och fullkomlig sämja avrundade hela kvällen. Den universella Kärleken flödande när vi kröp ner i våra sängar för sista gången innan hemfärd.

 Sleep like an angel

5 januari – Vägen hem

Packningen och städningen som verkat oroa min paps en aning gick som en dans. Vi var klara med god marginal. J

Hemresan gick genom vackra vinterlandskap. Snötäckta vägar i Dalarna men mer blask och asfalt i övrigt där det saltats, vilket fick mig att reflektera över om det verkligen är det nödvändigaste och bästa?!

Vi stannade till vid samma ställe som på dit vägen. Skog, sjö och en vacker gård på håll. Ville se och uppleva den platsen igen. Ett förändrat yttre av precis samma plats… Nu täckt av ett vitt, vackert, orört hölje och därför en lite Ljusare upplevelse… precis lika vacker och harmonisk bara på ett lite ljusare och annorlunda sätt.

MAGI och tacksamhet i överflöd genom de upplevelser och innerliga lärdomar som denna resa gett mig!!

6 januari – vila och reflektera

Reflektera över den omvälvande, lärorika och härliga semester jag varit på med mina nära och kära. Tid för eftertanke och ödmjukhet inför det som varit, det som är och det som komma skall!! Inget yttre som inte ryms och får kraft i det inre!!

Men detta var tyvärr även en dag då rastlösheten smög sig på. Hur ska jag utnyttja dagen på bästa sätt? Vill inte att någon tid går till spillo nu. Inte för mig och inte för någon annan heller. Vill få mycket gjort och vill att barnen ska ut i snön, leka och ha det kul. Men där tänker vi tydligen lite olika och det stressar mig. Vill, vill, vill så mycket, mycket, mycket och det är både min styrka och min svaghet känner jag allt som oftast.

Denna dag behövde jag samla ihop mig, försöka få lite gjort men även bara vara i mitt inre och ta hand om allt där. Skrev en del. Tog en sväng till stora sonen för att lämna lite matlådor (vet jag skämmer bort honom ibland <3) men hämtade även ett databord.

På kvällen kändes det lite bättre. Var trött och la mig tidigt för att läsa och lära lite om nyttigt snacks.

7 januari – Flöde och flyt  

Idag kändes det som om energierna omkring mig var lättare på något sätt. Saker jag tog mig för kände lätta. Saker som släpat efter blev gjorda, visa texter färdigställdes andra påbörjades och städning och mat hans också med. Dessutom plockades det sista av julen bort, något jag annars brukar tycka är vemodigt men idag kändes det bara skönt och bra.

Dottern på fotboll med sina vänner hela dagen, sonen på badhuset med sina vilket kändes extra ljuvligt i mammahjärtat. En dag då alla gjorde saker de älskar och gläds åt. Viktigast av allt här i livet!!

Kanske blir det en film ikväll, kanske inte. Kanske sitter jag och skriver texter i flera timmar till bara för jag älskar det och finner sådan lycka i det…

8-11 januari  Några dagar med jobbstart, skolstart, lite vardagslunk men även en hel del planering och förberedelser inför min 40 årsdag som närmar sig med stormsteg.

12 januari  Den en stora dagen. J hihi 40 år och ingen som helst ångest här inte. Riktigt längtar efter att fira ordentligt!! <3 Ska jobba några timmar och sen gå ut och äta med familjen på kvällen. Och så på lördag blir det FEST!!

Känns med allt detta i backspegeln som om jag har ett väldigt spännande, lärorikt, omvälvande, kärleksfullt och härligt år framför mig. <3 <3 <3  och jag önskar er alla detsamma!!!

2017 ett numerologiskt år 1. Nystarter och igångsättningar står framför oss.

2016 (år 9) handlade mycket om att släppa och kappa, upptäcka mönster, lösgöra blockeringar och  frigöra energi för att ge plats för allt det nya. De senaste årets utrensningar kommer ge resultat i den nya friska energi som år 1 kommer in med.

Jag är säker på att det inte bara är jag som bubblar av idéer och kreativitet inför det nya året och den nya 9 års cyklern som ligger framför oss.

Spänning och förväntan ligger i luften. Det gäller att ha modet och tilliten för att våga möta, omfamna och lära av det okända och utvecklande som kommer vår väg.

Låt dig inspireras och vägledas av det som kommer i din väg framöver.

Bred ut dina vingar och se vart de bär! Lita på att de bär dig dit du ska… Universum ger oss möjligheterna kära vän men sedan är det upp till oss att ta tillvara på dem..

Fly with me … fina medmänniska och vackra själ…

“Tomten är et mytologiskt väsen som kan skapa balans i världen mellan ont och gott! Har man bara ett rent hjärta då kan “tomten” uppfylla ens innersta drömmar.”  (avsnitt 1 ur Selmas saga) 

Årets julkalender var magisk och helt underbar tycker jag. Den kom med innerligt fina budskap och härlig julstämning och jag ville inte missa ett enda avsnitt.

Tomten. Gud, tro, hopp, kärlek, livskraft – det kvittar vad man kallar det tänker jag. Det avgörande och viktiga är VAD vi lägger i begreppen och hur de får oss att känna och handla.

Vi, var och en av oss, väljer vårt inre fokus och är medskapare av vår värld.

Jag tror på tomten, ljuset, kärleken och min inre skapande kraft varje dag året om! <3

Religioner, kulturer och traditioner är något alla människor på jorden påverkas av och lever i på ett eller annat sätt.

I Sverige föds vi ju in i en kristen trosuppfattning vare sig vi vill eller inte och vare sig vi funderar på det eller ej. oavsett om vi väljer att anamma den eller inte så blir många av de kristna värderingarna våra genom åren för vi lever  i ett samhälle och en gemenskap byggd på dessa värden och vi finner säkerligen trygghet och värde i den.

Många av oss döps, konfirmeras, gifter oss i kyrkan m.m. i enlighet med den kristna tron utan att ifrågasätta eller fundera vidare över det. Vi firar våra årliga traditioner som har ett djupt fäste i många av oss sedan barnsben. Jag menar inte att det är något som helst fel med det för det är i många fall något vi finner trygghet och glädje i och mår bra av. Jag t.e.x tycker mycket om traditioner av olika slag men inser också att det inte alltid och bara är av godo…

Det jag vill förmedla med denna text är egentligen eftertanke och reflektion på ett djupare plan… för en gemenskap som inte inkluderar alla är på ett eller annat sätt exkluderande. Så här i juletid kan det vara värt att fundera lite extra kring detta tycker jag. På hur vi stöps i former och förhåller oss till normer och uppsatta regler samt på hur olika mönster bildas och förädlas inom oss – som barn, som människor och som individer.

Jag har funderat över detta en lägre tid och har kommit till en punkt inom mig då jag på allvar vill ta en medveten ställning för den gemenskap jag tror på, för den trosuppfattning som växt inom mig senaste åren och för den gudomlighet vi alla är en del av.

Jag tror på kärlek och förening precis som kristendomen och andra religioner säger sig luta mot. Jag tror på att Jesus, Buddha, Muhammed, Lucia, Moder Teresa m.fl. helgon genom tiderna levde och dog för människorna och för kärleken. De ville visa oss något som vi än i dag inte riktigt lyckats greppa fullt ut.

Jag har aldrig sett mig som kristen även om jag förstår att många av de val jag gjort har sin grund i den kristna läran. Jag har också förstått att jag på något sätt alltid känt mig som en sökare av något större och starkare än vi som människor kan förstå och många pusselbitar har fallit på plats senaste åren. Jag har precis bestämt mig för att under 2017 göra ett aktivt val och gå ur den svenska kyrkan. Dels för att delar av den kristna tron står för saker jag inte vill eller kan förlika mig med längre och dels för att jag helt vill frigöra mig själv och mitt inre från alla begränsningar som jag anser att religionsläror har på olika plan.

I min tro finns igen plats för en fördömande GUD. Jag lägger inte min tilltro till en högsittande gudomlighet som återuppstått med syftet att döma levande och döda. Jag väljer att inte lägga någon kraft på skuld och skam då jag anser att det förstör mer än det hjälper och helar! Jag tänker att vi ska låta känslorna vägleda oss genom livet, acceptera alla känslor och jobba oss igenom skuld, skam och rädsla för att ge plats åt kärlek, förståelse och förlåtelse. Vi ska som jag ser det inte skrämmas till gott omdöme och handlande utan vi ska handla utifrån inre välvilja och hjärtats visdom, i vetskap om att det vi gör mot någon annan gör vi även mot oss själva! Jag tror på och lägger min tillit till karma, på att vi på ett eller annat sätt får det vi förtjänar, förr eller senare. Vi kommer på så sätt inte undan de Universella lagarna. Universums gyllene regler går inte att kringgå eller lura. Därför anser jag att det är mycket bättre att bli medveten om hur de fungerar och verkar och på så sätt följa med i dess outtömliga flöde och rikedom.

Den härliga gemenskapen som religionerna ofta förespråkar känner jag i den universella tro och övertygelse som jag lever med och som lever i mig. Kärleken i våra hjärtan överträffar alla mänskliga påfund och uppfattningar. Gudomligheten bär vi inom oss. Du och jag är förenade i KÄRLEK och INTE i vilken tro vi väljer att vila vår tillit på eller hän ge vår trygghet till! Vi är alla en del av Universum och dess oändlighet.

Universums gudomliga, kärleksfulla och omhuldande kraft är ALLAs men ju mer vi som människor grupperar oss och delar upp den mellan oss desto mer tror jag faktiskt vi istället avskärmar oss ifrån den.

Alla trosläror och gudsuppfattningar har en mening och en oerhört fin kärna kan jag tycka men det finns tyvärr även ett uttryck för att just VÅR sanning är den rätta inom de världsliga religionerna. Det är förödande och långt ifrån den universella sanningen och visdomen som jag förnimmer i mitt hjärta. <3<3<3

Vi är i grund och botten ETT för vi härstammar alla från samma källa, vi bär samma kraftfulla energi i våra hjärtan och universum är vårt egentliga och eviga hem!!

Skulle skolan kunna vara en plats där alla trivs och dit varenda unge älskar att gå? Ja det tror jag faktiskt men vi har en bra bit kvar dit!

Mina tankar om skolan som ett uråldrigt system som behöver förändras har ökat markant i takt med mitt fördjupade intresse för personlig utveckling och ett växande medvetande och kunskap kring det “inre lärandes” betydelse för mänskligt välmående och lärande.

Skolan skulle byta fokus från de faktabaserade och ämnesrelaterade kunskaperna och istället lägga mer kraft på att skapa välmående individer. Hur praktiseras och lärs värdegrunden bäst in och hur väcks kreativitet och framtidsvisioner som kommer både INDIVID och samhället till gagn?

Problemen kring skolan (och även i samhället) kommer öka så länge vi inte vill se helheten och förändrar på djupet!

Förra veckan problematiserades krävande föräldrars inverkan på skolan och jag förstår att det kan vara nog så frustrerande att föräldrar vill ha inblick och tycka, tänka och kanske t.o.m gnälla och skälla om saker vi inte anser dem ha med att göra men å andra sidan så är det INTE detta som är grundproblematiken! Helhetsbilden och dilemmat är MYCKET större än så, anser jag…

Vi behöver mötas lösningsfokuserat istället för att försöka hitta syndabockar till de rådande problemen vi upplever!! För problem finns absolut. Visa anser att föräldrarna är det, andra att lärarna inte förstår och en del vill till och med lägga över problematiken på våra barn och elever!!! Sanningen är nog ändå den att det inte går att generalisera och förenkla på det sättet även om det kanske kan kännas viktigt att försöka. Vi behöver verkligen lyfta blicken och börja se helheten och orsakerna bakom de lösryckta problemen vi upplever!! Annars blir det svårt att hitta lösningar som håller i längden. Vårt system är inte uppbyggt för så mycket tankar och idéer utanför ramarna ändå är det just det som behövs nu!!

För att ta problematiken kring allt för drivande/tyckande/påfrestande föräldrar. Hur bemöter vi det i vår professionalitet? Vad händer om vi tar det personligt?  Hur får lärarna det stöd de behöver att klara de påfrestningar detta kan resultera i? Hur får de kraft att vända detta på ett kreativt sätt?

Vi blir mer och mer nåbara och ska helst vara tillgängliga dygnet runt via sms, mail, sociala medier m.m. Men där behöver vi verkligen sätta gränser och hitta nya lösningar som håller för alla parterna. För jag anser att ALLA – föräldrar, lärare och barn behöver bli sedda och bemötta i sin oro och sina tankar kring det som råder. Vi behöver tid och plats för reflektion, eftertanke och kommunikation enskilt och tillsammans.

I skolan råder ofta ett tufft klimat och det är en plats där många människor med helt olika förutsättningar, möjligheter och erfarenheter möts på relativt lika villkor. Detta kräver eftertanke och djup reflektion. Vill vi göra vardagen på våra skolor drägligare och få elever och ungdomar att må bättre så behöver vi tänka om…

Det görs INTE genom mer krav på dem som redan har det tufft utan det görs genom att öka förutsättningen till medmänsklighet, förståelse och fördjupade relationer.

Lärarna längtar efter att få lägga sin tid på det de utbildas till. De vill lägga energi och kraft på deras uppdrag att ge eleverna bästa förutsättningarna för att nå läroplanens högt uppsatta mål. Men detta räcker inte så som samhället ser ut och så som människor mår idag. Vi är i stort behov av ANDRA Vuxna i skolan och i verksamheter där barn och ungdomar finns. Behovet av ”pratlärare” och möjlighet till djup kommunikation ökar så hur möter vi det behovet?  För innan det blir mättat kommer säkerligen inga större förändringar ske.

”Hjälplärare” eller ”skolstödjare” eller vad man nu skulle kunna kalla dem behövs bl.a. i form av pedagoger som finns till för att möta upp oroliga föräldrar och elever som av olika anledningar tappat meningsfullhet och motivation i skolarbetet m.m. Visst det skulle ju kosta en del men det skulle löna sig i längden och det vi håller på med just nu, har en kostnad det med både i pengar men även när det gäller välmående och lycka.

Liknande stödinsatser skulle behövas på olika sätt i samhället t.ex. även inom förskola finns behov av familjestödjare som kan vara ett mellanled och till hjälp för pedagoger, föräldrar och andra myndigheter där glappet ofta kan bli alldeles för stort och barns bästa ibland hamnar mellan stolarna. Ett stöd för rådfrågande samtal, informationsträffar och nätverk av olika slag.

Vi måste verkligen hitta nya lösningar för att vända en förödande trend. Och allt som händer på vägen har en mening och vill få oss se, tänka om och hitta mer hållbara lösningar än dem som hittills fått råda!

Att vara sann mot sig själv och andra. Att leva i sanning med sig själv. Följa sin livsväg och sträva efter villkorslös kärlek på alla nivåer. Det är verkligen inte det lättaste men väl värt alla försök. Att leva med strävan att alltid göra sitt bästa är gott nog. Ibland faller man men det finns alltid en väg upp för i kärlek finns ingen eller inget som dömer.

Vi vet ju egentligen inget om framtiden men vi kan ändå ta de steg i nuet som leder oss mot den framtid vi drömmer om och vi är ämnade för. Jag tror att drömmar kan bli verklighet och att vi skapa vår egen framtid i varje litet nytt NU!! Var rädd om din skaparkraft. 

Att vara öppen för de tecken som ges i naturen, i möten, i musik i texter. Ja egentligen i allt vi upplever och ÄR i. Det finns en mening med allt. Öppnar man upp för det så kommer vägen bli tydligare med tiden.

Att leva i sanning med sig själv och sina egna känslor tycker jag oftast kan vara den svåraste biten. Vi människor är inte uppfostrade eller lärda till att tro och lyssna på oss själva. Vi har inte riktigt förstått att vi bär sanningen inom oss. Vi är inte heller upplärda till att våga lita på våra känslor, att våra känslor är vägvisare på livets lärande. De är med andra ord inget vi ska vara rädda för, känna skam över eller gömma undan utan känslorna är till för att upplevas och visa oss nästa steg. Låt dina känslor leda dig rätt genom att försöka förstå varför du går igenom det du gör och varför du känner det du känner.

Jag har övat länge på detta nu och har blivit lite bättre med tiden men har fortfarande mycket kvar att lära. Eftersom jag tror starkt på lagen om karma, lagen om attraktion och lagen om den villkorslösa kärleken som den starkaste kraften i universum så anstränger jag mig till det yttersta för att verka utifrån de bästa förutsättningarna jag förmår. Jag vet att jag är min egna mästare precis som alla andra är sina och jag vet att det vi ger får vi på något sätt tillbaka. Så jag vill alltid leva i intentionen att göra gott för både mig själv och även för andra.

Att finnas till för de som behöver och göra mitt yttersta för att hjälpa och stödja har alltid varit väldigt väsentligt för mig. Rädslan att såra andra och inte bli omtyckt på min livsväg har varit stark. Hur tolkas det jag gör och säger? Hur tar andra det är frågor som ofta har snurrat runt i mitt huvud. Mer förr än nu dock. Jag har lärt mig att det är min intention och min känsla i det hela som är det viktiga, inte hur det tas emot eller tolkas av andra och jag känner inte samma behov av att vara omtyckt av allt och alla. Det är en omöjlighet om man samtidigt ska må bra och gå sin väg…

Jag tror att genom att jag strävar efter att hitta och gå min väg i kärlek och harmoni så ger jag andra möjlighet att göra detsamma. Vi kan inte förändra någon annan än oss själva och genom att förändra oss själva förändras även världen omkring oss. För det är så universum och dess lagar fungerar och universum kan vi aldrig lura. Vi kan lura oss själva, vi kan lura varandra men ALDRIG de universella och eviga lagarna. Så det skulle inte ens falla mig in att försöka nu när jag är medveten om detta,  det slår ju i slutänden bara tillbaka på mig själv. Så spännande, intressant, härligt och på något sätt rättvist. Vi har alla ett ansvar och våra liv är fulla av val, beslut och prioriteringar som var och ett har betydelse…

Livet och varandet är fullt av sanningar och lögner i både stort och smått. Kommunikation är viktigt för oss människor både inom oss och mellan oss. Att försöka utveckla en ärlig och rak kommunikation både till oss själva och utåt till andra är svårt och kan även kännas självutplånande ibland. Det kan kännas lite läskigt att verkligen bjuda på sitt innersta med risk att göra sig sårbar, förlöjligad, utpekad för att inte tala om faran i att såra den andra i sin vilja om fullständig uppriktighet och ärlighet. Vi lär oss därför ganska snart att linda in ärligheten och det behöver inte vara till någon nackdel men i många fall väljer vi nog tyvärr att dölja den och tillslut kan det t.o.m. gått så längt att vi förträngt den t.om för oss själva. Det är kanske det som i en del fall till slut exploderar och får människor att må dåligt, bli deprimerade m.m. Vi lever då någon annans sanning och har kommit på villovägar när det gäller den väg just vi är ämnade att vandra.

Jag har en starkt övertygelse om att det dock alltid finns vägar som leder en tillbaka och där gäller det att vända sig inåt och inte lägga all tillit på andra. Det finns människor som vill och förmår att se vårt egna bästa inom alla områden och instanser – MEN det finns även motsatsen och det är bara vi själva som kan lära oss urskilja vilka som är vilka för just oss. Visst ska vi rådfråga och lyssna på andra men bestämma våra liv och avgöra vilka val som känns bäst det kan vi bara göra själva.

Du är ledaren, skaparen och auktoritären i ditt eget liv. Du är den som bäst vet hur just DITT liv ska levas. Din inre röst kallar. Det du söker – söker dig! What you want – wants you!

Vår uppgift blir således att lära oss lyssna på vår inre sanningsfulla röst av kärlek och sedan våga följa den… no matter what!! <3

Musik har alltid haft och kommer alltid ha en särskild betydelse i mitt liv. Jag älskar att dansa och sjunga och framför allt att lyssna och beröras…

Musik är magisk. På något sätt vet man direkt när musiken talar till en. Det känns, det berör och det går rakt in i hjärtat. Jag vet direkt när en låt eller textrad har något särskilt att säga mig. Hela mitt inre känner det och det blir det bara tydligare och tydligare. Anledningen tror jag är att jag är medveten om detta och lyssnar därför mer aktivt när mitt inre vibrerar i takt med musiken.

Vid ett flertal tillfällen i livet har universum gett mig precis den sången eller textraden som jag behövt, som gett mig svar på frågor, som väckt upp mitt inre, som väglett mig på livets resa och som stärkt mig något oerhört på min väg. Jag är oändligt och evigt tacksam för musiken i mitt liv. Så många låtar som haft stor betydelse för mig genom åren och jag tänker i detta inlägg dela med mig av 2 av dem. Lyssna noga och låt dem beröra ditt hjärta.

2010 vann ”This is my life” med Anna Bergendahl Sveriges melodifestival och jag var överlycklig. Den låten rumlade om mig totalt och jag var ledsen och sur över att den inte kom med i Eurovisions uttagningen. Jag var inte medveten om det då men den väckte nog något inom mig, något som längre slumrat men som nu bara växer sig starkare och starkare. Förstår faktiskt inte riktigt än idag hur den underbara sången, texten, rösten och budskapet kunde bli utröstad.

”I dont wanna run, I dont wanna figth, I don´t wanne hide, I just wanna stay free to be ME” Dessa rader säger mig så oerhört mycket idag. Jag har kommit så långt på vägen – mitt hjärtas väg, min visdom, min sanning och styrkan i den ovillkorliga kärlekskraften. Min världsbild och livsfilosofi är föralltid förändrad. Det mesta har hänt de senaste 4 åren och musiken och texter har som sagt varit med mig på olika sätt under hela processen.

“I can´t be no one else” Det är så sant och det vill jag verkligen inte heller idag! Så himmelens stolt och lycklig över den jag är och den resa jag gör genom livet! Önskar så innerligt att alla kunde få känna så om sig själva och livet. I really just want to stay free to bee me, for ever and ever. Låt mig alltid få behålla modet att gå mitt hjärtas väg – i kärlek till mig själv, mina medmänniskor och till mitt liv… och låt musiken alltid vara med mig som en stark kreativ kraft som leder mig på vägen…

”I love my Life” med Robbie Williams ger mig samma fantastiska och berörande känsla och en fördjupad vetskap om att jag kommit en bra bit på väg…Jag har nog alltid älskat mitt liv men inte i den djupa bemärkelse som jag gör idag och framför allt har jag nog inte älskat mig själv på det sätt jag gör idag.

”I am powerfull, I am Beautiful, I am free.  I am wonderfull, I am magical, I am ME” Känslan av  dessa rader går rakt in i mig som en underbart härlig sanning.  Det är fantastisk och det ger mig en oerhörd handlingskraft och styrka samtidigt som övertygelsen om att alla andra levande varelser är precis lika unika, värdefulla och magiska också växer. Vi är alla i grunden ett – förenade i kärlek.

I AM FREE TO BEE MEE!!!

YOU ARE FREE TOO BEE YOU!!

WE ARE FREE TOO BE

WE ARE FREE

WE ARE

TOGHETER AS ONE

IN LOVE

”Konstnärer som eftersträvar perfektion i allt är de som inte kan uppnå den i något.”

– Eugéne Delacroix

Läste dessa rader i en grupp på Facebook och tyckte det var väldigt tänkvärt och klokt. Jag har funderat en del på djupet kring detta med min egna inre kreativitet och konstnärlighet och jag kände direkt att det fanns en mening med att jag läste det citatet just nu så jag bestämde mig för att fördjupa mig och meditera lite kring det.

Jag har släppt mycket kontroll och prestationsångest genom åren (främst de sista 4)och bytt ut mot en stor dos tillit och framåtanda i livet. Jag har även släppt och rensat bort en hel del blockeringar från barndom och skolgång som jag inte vill eller behöver bära på längre och det är en otrolig befrielse. Känslan av att jag duger som jag är och vikten av att följa mitt hjärta har växt sig stark inom mig och fyller mig med kraft och mod inom många områden i mitt liv. En ”kreativ inspiratör” eller en ”filosoferande visionär”, är beskrivningar som jag skulle kunna ta till mig där jag står i livet idag medan ord som konstnärlig, eller konstnär känns mycket längre ifrån mig och den bild jag har om mig. Jag har aldrig känt mig särskilt konstnärlig och tycker nog inte att det är särskilt kul att pyssla, måla, baka, handarbeta m.m. Vet inte om jag har ögon för det djupt estetiska och att använda händerna har inte riktigt varit min kreativa väg (mer än skrivandet då) Men jag är även medveten om att när det gäller mitt konstnärliga skapande finns nog en hel del prestationsångest från skolan kvar. Det måste bli fint och bra för att jag ska bli nöjd. Där fäster jag mig lätt för resultat istället för process och därför låser jag mig innan jag ens börjat. Dessutom så tryter tålamodet ganska snabbt i dessa stunder. 🙂

Perfektionism och prestationskrav är stora hinder för våra växande själar. Jag känner att det nog vore nyttigt för mig att utveckla min kreativitet ytterligare, släppa på ännu mer prestation- och perfektionstankar som bara gör mig osäker, låser mig och håller mig tillbaka. Jag vet ju idag att passionen, lyckan och glädjen i livet växer så det knakar i takt med att dessa blockeringar lossnar.

Jag tänker att jag egentligen skulle ta och utmana min inre kreatör lite. Använda mina händer lite mer för kreativt skapande och göra mer sådant jag känner mig lite obekväm med. så att konstnären och innovatören i mig plockas fram ytterligare. Självklart vill jag fortfarande lägga mycket av min dyrbara tid på de kreativa sakerna som jag älskar och känner mig tillfreds med t.ex. att skriva, lyssna på musik o dansa, promenera i naturen.  Men ibland kan ju tidsbrist bli till ett svepskäl att låta bli och slippa saker man inte känner sig trygg med. Men det handlar ju inte om att bli bäst på något, egentligen handlar det inte ens om att behöva bli bra utan mer om att utmana sig inom områden man aldrig eller sällan närmar sig för att se vad det kan väcka inom oss. Det handlar om mod och om att bygga självkänsla, känslan av att duga som jag är och med det jag åstadkommer i olika situationer.

Så jag ska från och med nu börja att tänka annorlunda om mig själv. Jag är visst en konstnär och kreatör för jag är den som kreativt och medvetet skapar mitt liv. Jag ska anstränga mig för att släppa loss ännu mer av min inre kreatör och livskapare även när det gäller den lite mer konstnärliga, pyssliga sidan.

Vet inte exakt hur just nu men det kommer visa sig!

Som jag varit inne på i tidigare blogg inlägg så tycker jag att det är viktigt att fundera kring hur vi bäst fostrar och bevarar välmående individer med stark självkänsla, tillit till sin egen förmåga samt en växande inre trygghet, tillit och framtidstro.  Individer som värnar om sitt och andras bästa. Ofta när jag är inne på barn och uppfostran så dyker även mycket tankar kring samhälle och värld upp. De hör ihop och är starkt sammanlänkat för mig. Förändring, utveckling och lärande har inte enbart med barnen att göra utan det rör ju i största mån även samhället, världen och hela mänskligheten. Det berör och gäller oss ALLA!  Jag har en stark känsla av att barnen kommer med en visdom som vi ska akta oss för att paketera in i våra fyrkantiga boxar och normalitetsmallar. De har kanske levt kortare tid på detta jordklot i jämförelse med oss vuxna men det betyder inte att de har en mindre intelligens utan snarare att de har en annan intelligens.

Jag tror faktiskt att det finns många vinster i att gå ifrån att vara den där ”besserwisserföräldern” som kan och vet bäst bara för att vi levt ett längre liv på denna jord och växla till att bli en aningens ”jobbig och nyfiken förälder” som faktiskt INTE vet allt men gärna VILL veta allt. Jobbig i den bemärkelsen frågvis, vetgirig, undrande och intresserad av det mesta som rör barnet och dess ”värld”. Varför? Hur? Hur känns det för dig? Hur tänker du att vi/du/jag kan göra istället? Vad önskar du? Vad drömmer du om?  Låt barnen vara och bli en del i lösningen. Om vi har ett genuint intresse för barnets sätt att se på välden och även visar en tilltro till att de har lösningar som vi kanske inte alltid kan se. Det handlar inte om att barnen alltid ska få sin vilja igenom utan mer om att de alltid ska få känna sig lyssnade på och sedda som människa. För det är ju något som vi alla önskar och mår väl av och som får vårt egenvärde att växa. Att få barnen att lyda och följa vår vilja må vara ett kortsiktigt mål vi har och för att uppfylla det är hot, straff och mutor väldigt funktionella, men ganska förståeligt inte det bästa att ta till för en ökad självkänsla och en växande kärlek till sig själv och andra.

En tanke jag vill delge i detta är att fundera på vilka ord och uttryck som bäst beskriver det vi verkligen menar och vill förmedla! Vilka ord använder jag, hur använder jag dem och hur kan det upplevas. Jag anser att det kan vara av större vikt än vi tror. Jag är som många vet en individ som älskar att skriva och även att klura på olika ord, uttryck, budskap och de energier och laddningar som finns bakom dem.  T.ex. så klingar begrepp som straff och bestraffningar ALDRIG bra inom mig. Det är ord som jag helst inte vill använda mig av p.g.a. att laddningen och fokuset i dem ger mig rysningar och en negativ känsla inom mig. Då väljer jag hellre ordet ”konsekvenser”. Jag förstår att det för visa kan kännas som en hårfin skillnad och enbart som olika ord för samma sak och i praktiken KANSKE samma påföljd men för mig, där jag står idag och med de jag tycker, tänker, känner och väljer så är det just denna hårfina balansgång som kan göra skillnad och vara det avgörande på långsikt! Energimässiga utskick är som jag ser det viktigare än vad vi tror i förändringsarbete och Allt startar inom oss. Hur pratar vi, hur bemöter vi andra, hur förmedlar vi vår sanning? Vilken energi sänder vi ut i olika situationer och hur snappas det upp?!

Ett straff och en bestraffning lämnar oftast barnet/människan/individen själv med sina tankar och känslor. Typ som att sitta i skamvrån och skämmas, tänka över sitt handlande, sina fel och brister, förstå att man måste bli en bättre människa. Straff och bestraffningar är för mig nära sammankopplat med skuld och skam och gör mig därför ledsen och väldigt illa till mods. Att våra handlingar, ageranden, beteenden och val får konsekvenser är för mig något annat.  Det känns mer sammanlänkat med att man pratar och diskuterar med barnet kring situationen, vad som hände, hur det kändes och varför reaktionerna blev som de blev, både inom mig, inom barnet och ev. inom andra inblandade. Ju äldre barnet är desto djupare kan ju diskussionerna bli. Ibland kan det kanske resultera i att den vuxna tar ett beslut som barnet inte är tillfreds med andra gånger hittar barnet en lösning som känns ok och ibland försvinner problemet helt i diskussionen.

Min bestämde åsikt är att hårda straff och bestraffningar egentligen aldrig leder till de resultat man önskar i det långa loppet även om man kan luras tro det till en början. Vare sig det gäller uppfostran eller önskan om ett medmänskligare samhälle utan våld och brott! Människor som straffas och bestraffas lär sig inte kärlek utan snarare självförakt och om det vill sig riktigt illa även likgiltighet och hat. Skuld och skam väcks inom individen och leder till ännu mer destruktiva beteenden och handlanden. Det vi verkligen behöver fokusera på i samhället om vi vill uppnå bestående förbättringar är individen bakom handlandet och behovet bakom beteendet.

Kärnan till problemen är sällan det som det ser ut att vara på ytan och jag tror verkligen vi behöver tänka om och tänka nytt på djupet för att lyckas finna lösningar på den problematik vi ser och upplever idag. Det finns en hel del att göra och lära på den fronten inom rättsväsendet och samhället i stort kan jag tycka! Kanske bäst att jag här förtydligar att jag inte menar att människor som begår avsiktliga brott och utför onda handlingar mot sina medmänniskor ska få komma undan, utan snarare tvärtom… Självklart ska det få konsekvenser av sitt handlande och få stå sitt kast. Men de straff, de reglemente och den myndighetsutövning som finns idag är inte direkt logiska för mig. De härstammar absolut inte ur välvilja och kärlek som är den kraft jag önskar att samhället ska byggas av! Jag skulle vilja se mer vårdinslag i form av personlig utveckling och möjlighet till insikt för de intagna. Jag skulle vilja byta ut “straff- och bestraffningstänket” till ”chans och möjlighetsinsikter” istället.  Många kriminella har säkerligen hamnat där de hamnat pga. en rad sorgliga och miserabla livsöden som de flesta av oss har svårt att förstå och sätta oss in i. De behöver som vi alla möta sina inre sår och försonas med dem för att inte hamna i samma fälla igen. Sen ifrågasätter jag standarden på våra fängelser för det borde inte vara någon lyxvistelse man nästan längtar tillbaka till för att det känns tryggt och man inte vet bättre. Det ska som jag ser det vara en primitiv plats för hårt arbetet med sig själv o sitt inre – en hjälp att komma till djup insikt, förståelse och omställning. En chans att komma på rätt köl i livet igen och verkligen minimera risken för att någonsin vilja skada en annan människa igen.

Jag kan förstå om mina åsikter här kanske sticker i ögonen, om det är svårt att hålla med och det är helt ok! Jag begär inte att alla ska förstå och hålla med men jag tror starkt på att Inre frid ger yttre fred!  Så allt, precis allt, som kan hjälpa människor att jobba med sitt inre, sitt känsloliv, sin personliga utveckling och ledarskap är för mig bästa vägen till fred på jorden!

Sen kan man ju även fundera på hur mycket våld och hemskheter som sker på laglig grund och med det “mänskliga rättsväsendets” godkännande. Detta kan och bör verkligen ifrågasättas anser jag! Hur är världen uppbyggd? Hur är ekonomi, land och välfärd fördelat? Hur upprätthålls dessa värden och av vilka? Varför ser världen egentligen ut som den gör idag och h ur kan vi förändra och förbättra?

Jag vill ännu en gång lyfta betydelsen av att fundera kring de långsiktiga målen såväl i barnuppfostran (som jag skrev om i föregående inlägg) som i samhällsutvecklingen i stort! Vad är det vi vill och önskar och hur vi ska nå dit? Hur skapar vi en bättre värld än den vi ser omkring oss nu? Hur skapar vi ett samhälle där ”allas lika värde” inte är tomma ord utan även en verklighet vi alla kan dela? En verklighet där vi får vara precis så unika som vi är skapta men ändå kan få upplevelsen av att vara en viktig del av helheten. Ett samhälle där kärlek och medmänsklighet växer för att ALLA vi människor (som skapar samhället tillsammans) mår bra, känner meningsfullhet i vår vardag och värnar om både oss själva, jorden och varandra. Är detta möjligt?

Ja, det är jag faktiskt övertygad om att det är men det är förvisso en lång process som DU och JAG kan starta när helst vi önskar. Processen är som jag ser det redan i full gång och allt börjar inom var och en av oss. I de val vi gör och inte gör i vår vardag. I våra möten och bemötanden samt i vårt sätt att se på oss själva, på världen och mänskligheten. Det är vi som är och skapar samhället tillsammans.

Varför är det ofta svårt att känna att man duger och är bra precis som man är? Vad kan det innebära att vara tillräckligt god som förälder? Handlar det om att vara perfekt och att göra allting rätt? Rätt för vem? Vad är rätt?  Finns den perfekta människan överhuvudtaget egentligen? Vad innebär i så fall att vara perfekt och vem bedömer och bestämmer det?  Jag anser att vi alla är unika och perfekta men utan att vi för den skull någonsin blir fullärda och mer perfekt än någon annan. Jag tänker att vi alla har något att lära av varandra barn som gamla, vuxna som unga. Vi bör därför inte döma vare sig oss själva eller andra för det leder inte till något gott.

Jag vet att det inte alltid är så lätt att känna att man duger som förälder, att man är bra nog för sitt älskade barn. Hur vet man om det man gör är rätt eller fel? Om det gör skada eller nytta i det långa loppet. Ingen GÖR allt perfekt men alla duger som man ÄR och alla gör misstag, ung som gammal. Det som jag däremot tror att många skulle kunna bli bättre på är att backa bandet, be om ursäkt för sitt beteende, säga förlåt och verkligen mena det. Kommunikation utan dömande är nyckeln till förståelse och ökat medvetande och det är något jag övar på varje dag i stort och i smått.

Jag klurar och funderar en hel del på barnuppfostran och hur JAG vill se på det och tänka kring det. Jag lyssnar och läser en del men sedan är jag noga med att göra det till mitt. Jag tror nämligen att det viktigaste är att det man gör känns rätt, sant, kärleksfullt och äkta för en själv. Oavsett vad olika experter säger i ämnet så är det jag och mina barn som umgås och ska må bra i vår vardag. Det är vi som är experterna i vår verklighet.

”Överreaktioner” sker i vår familj lite nu och då, eller kanske snarare titt som tätt.  Då menar jag reaktioner för att vi tänker olika och viljorna går isär. Det är frustrerande som vuxen, men det är säkerligen lika frustrerande som barn. Fel blir det, övertramp gör man känner jag. I stunden, i hettan, i känslan av otillräcklighet och viljan att bli lyssnad på och respekterad. Jag förstår ju rent intellektuellt att just detta är gemensamt för oss två – mig och mitt barn. Men det är ändå inte alltid jag kan lägga band på mig och handla utifrån den förståelsen och jag är ju ändå vuxen så därför blir det min röst som vinner tillslut. Jag har ju ändå levt längre, jag har mer erfarenheter, jag vet hur saker ska vara och är!! Eller?  

Detta är ett av livets stora tampande och lärande för mig, för efter en stund kommer sen insikten och samvetet oftast ifatt mig. Kunde jag gjort, sagt eller handlat på något annat sätt för att få en bättre utgång, ett bättre samförstånd?  En skillnad idag från förr är nog att stubinen är längre och att jag oftare backar bandet, lyfter situationen, dilemmat, problemet, motståndet igen och försöker prata om det, ger min bild och samtidigt lyssna in mitt barns känslor och tankar – ömsesidig kommunikation. Ibland funkar det jätte bra och vi kommer fram till fina lösningar, ibland är det bättre att släppa o gå vidare och visa gånger funkar det inte alls och då kommer ofta samma problematik upp igen. Ett bra exempel på det sist nämnda är just nu yngsta sonen och datorn. Vi har i grunden väldigt olika tänk och vilja där så då blir det svårt att komma till samstämmighet och överenskommelse.

Men i det hela taget så är det alltid i dessa stunder av ömsesidig kommunikation som jag känner mig som mest tillfreds och empatisk i mitt hjärta. Det är i de stunderna den äkta villkorslösa kärleken känns som starkast. Då vi inte riktigt drar jämt men ändå försöker förstå och nå varandra i vårt sätt att tänka, känna och se olika. Det är fint det!!  Ingen maktkamp, inget motstånd just där och då….bara kärlek och respekt.

Sen finns det givetvis stunder då jag som vuxen behöver sätta ner hela foten och ta kommandot. Stunder när gränsen är nådd när det inte längre finns något att tulla på. Mina barn känner nog att jag inte älskar dessa stunder och de vet troligen när de närmar sig men väntar ändå in i det sista ibland och då är det oftast inga diskussioner men nog vore det skönt om de skulle ge sig lite lättare.  😉

Men är det något jag har förstått så är det att mina barn är mina absolut bästa läromästare. Det är i den ovillkorliga kärleken till mina barn jag verkligen kan utvecklas till max när det gäller känslosvängningar i vad som vad som är kärlek och vad som inte är det. När jag väl bestämt mig för vad jag vill skicka med dem i livet och beslutat att jag gör allt som står i min makt för att de ska lyckas då känns ingenting jätte lätt direkt. Men ändå så oerhört viktigt och varje litet försök i rätt riktning så betydelsefullt. Vi lär tillsammans, alltid! Men jag bär ansvaret över mitt eget lärande och som vuxen bär jag även det yttersta ansvaret även för mina barns välmående… och min högsta önskan är att lyckas skicka med dem en stor dos självkänsla och tro på framtiden.

En viktig fråga vi bör ställa oss som föräldrar och ”uppfostrare” är: Vilka långsiktiga mål  har vi gällande våra barn och hur når vi dem? Vilka känslor, upplevelser, egenskaper vill vi att barnen ska erhålla och hur uppstår de? Hur får vi våra barn att växa upp och bli empatiska, kärleksfulla, ödmjuka, självständiga individer som vi så innerligt önskar? För jag räknar helt kallt faktiskt med att det är just det som vi alla faktiskt innerst inne önskar när det gäller våra barn – att de ska få blomma ut i full styrka och i känslan av att leva sin fulla potential – lycklig, välmående . och full av kärlek. Sedan kan vi givetvis ha olika tankar om hur vi kommer dit och om det ens är möjligt.

Jag tror vi behöver börja med oss själva och vår egen självkänsla, vårt egenvärde, våra gränser och vår tydlighet. Vi behöver fundera på kärleken till oss själva och fylla på den ofta. Hur tänker vi om oss själva? Hur tänker vi om andra människor? Det finns många trasiga vuxna och med det menar jag ”vuxna med skadad självkänsla”. Jag har själv varit en av dem och är det själv i visa lägen ännu men känner av det och kan råda bot på det snabbare nu än förr. När vi har stora hål i vår självkänsla och kärleken till oss själva försvårar det den empatiska kommunikationen och vi hamnar lättare i värderingar, dömande, rätt eller fel. Viket som sagt aldrig leder till något gott i relationer vare sig det handlar om vuxna eller barn.

Min önskan är därför att vi försöker minska dömandet både gällande oss själva och andra. Vi behöver inte jämföra oss med andra utan enbart anstränga oss för att göra det bästa vi kan utifrån den situation vi befinner oss i för tillfället. Sedan ska vi vara stolta över oss själva när vi märker framstegen vi gör åt de håll vi önskar och tror på. Vi är goda nog och ju mer vi förstår det desto bättre kan vi bli…

Att aldrig jämföra sig med någon annan än sig själv anser jag vara en viktig hållpunkt inte minst i föräldrarollen… LYCKA TILL med att vara den bästa DU för ditt barn… och glöm aldrig att du duger som du är och det viktigaste är att du anstränger dig för att verka utifrån den kärlek som bor inom dig.