Varför är det ofta svårt att känna att man duger och är bra precis som man är? Vad kan det innebära att vara tillräckligt god som förälder? Handlar det om att vara perfekt och att göra allting rätt? Rätt för vem? Vad är rätt?  Finns den perfekta människan överhuvudtaget egentligen? Vad innebär i så fall att vara perfekt och vem bedömer och bestämmer det?  Jag anser att vi alla är unika och perfekta men utan att vi för den skull någonsin blir fullärda och mer perfekt än någon annan. Jag tänker att vi alla har något att lära av varandra barn som gamla, vuxna som unga. Vi bör därför inte döma vare sig oss själva eller andra för det leder inte till något gott.

Jag vet att det inte alltid är så lätt att känna att man duger som förälder, att man är bra nog för sitt älskade barn. Hur vet man om det man gör är rätt eller fel? Om det gör skada eller nytta i det långa loppet. Ingen GÖR allt perfekt men alla duger som man ÄR och alla gör misstag, ung som gammal. Det som jag däremot tror att många skulle kunna bli bättre på är att backa bandet, be om ursäkt för sitt beteende, säga förlåt och verkligen mena det. Kommunikation utan dömande är nyckeln till förståelse och ökat medvetande och det är något jag övar på varje dag i stort och i smått.

Jag klurar och funderar en hel del på barnuppfostran och hur JAG vill se på det och tänka kring det. Jag lyssnar och läser en del men sedan är jag noga med att göra det till mitt. Jag tror nämligen att det viktigaste är att det man gör känns rätt, sant, kärleksfullt och äkta för en själv. Oavsett vad olika experter säger i ämnet så är det jag och mina barn som umgås och ska må bra i vår vardag. Det är vi som är experterna i vår verklighet.

”Överreaktioner” sker i vår familj lite nu och då, eller kanske snarare titt som tätt.  Då menar jag reaktioner för att vi tänker olika och viljorna går isär. Det är frustrerande som vuxen, men det är säkerligen lika frustrerande som barn. Fel blir det, övertramp gör man känner jag. I stunden, i hettan, i känslan av otillräcklighet och viljan att bli lyssnad på och respekterad. Jag förstår ju rent intellektuellt att just detta är gemensamt för oss två – mig och mitt barn. Men det är ändå inte alltid jag kan lägga band på mig och handla utifrån den förståelsen och jag är ju ändå vuxen så därför blir det min röst som vinner tillslut. Jag har ju ändå levt längre, jag har mer erfarenheter, jag vet hur saker ska vara och är!! Eller?  

Detta är ett av livets stora tampande och lärande för mig, för efter en stund kommer sen insikten och samvetet oftast ifatt mig. Kunde jag gjort, sagt eller handlat på något annat sätt för att få en bättre utgång, ett bättre samförstånd?  En skillnad idag från förr är nog att stubinen är längre och att jag oftare backar bandet, lyfter situationen, dilemmat, problemet, motståndet igen och försöker prata om det, ger min bild och samtidigt lyssna in mitt barns känslor och tankar – ömsesidig kommunikation. Ibland funkar det jätte bra och vi kommer fram till fina lösningar, ibland är det bättre att släppa o gå vidare och visa gånger funkar det inte alls och då kommer ofta samma problematik upp igen. Ett bra exempel på det sist nämnda är just nu yngsta sonen och datorn. Vi har i grunden väldigt olika tänk och vilja där så då blir det svårt att komma till samstämmighet och överenskommelse.

Men i det hela taget så är det alltid i dessa stunder av ömsesidig kommunikation som jag känner mig som mest tillfreds och empatisk i mitt hjärta. Det är i de stunderna den äkta villkorslösa kärleken känns som starkast. Då vi inte riktigt drar jämt men ändå försöker förstå och nå varandra i vårt sätt att tänka, känna och se olika. Det är fint det!!  Ingen maktkamp, inget motstånd just där och då….bara kärlek och respekt.

Sen finns det givetvis stunder då jag som vuxen behöver sätta ner hela foten och ta kommandot. Stunder när gränsen är nådd när det inte längre finns något att tulla på. Mina barn känner nog att jag inte älskar dessa stunder och de vet troligen när de närmar sig men väntar ändå in i det sista ibland och då är det oftast inga diskussioner men nog vore det skönt om de skulle ge sig lite lättare.  😉

Men är det något jag har förstått så är det att mina barn är mina absolut bästa läromästare. Det är i den ovillkorliga kärleken till mina barn jag verkligen kan utvecklas till max när det gäller känslosvängningar i vad som vad som är kärlek och vad som inte är det. När jag väl bestämt mig för vad jag vill skicka med dem i livet och beslutat att jag gör allt som står i min makt för att de ska lyckas då känns ingenting jätte lätt direkt. Men ändå så oerhört viktigt och varje litet försök i rätt riktning så betydelsefullt. Vi lär tillsammans, alltid! Men jag bär ansvaret över mitt eget lärande och som vuxen bär jag även det yttersta ansvaret även för mina barns välmående… och min högsta önskan är att lyckas skicka med dem en stor dos självkänsla och tro på framtiden.

En viktig fråga vi bör ställa oss som föräldrar och ”uppfostrare” är: Vilka långsiktiga mål  har vi gällande våra barn och hur når vi dem? Vilka känslor, upplevelser, egenskaper vill vi att barnen ska erhålla och hur uppstår de? Hur får vi våra barn att växa upp och bli empatiska, kärleksfulla, ödmjuka, självständiga individer som vi så innerligt önskar? För jag räknar helt kallt faktiskt med att det är just det som vi alla faktiskt innerst inne önskar när det gäller våra barn – att de ska få blomma ut i full styrka och i känslan av att leva sin fulla potential – lycklig, välmående . och full av kärlek. Sedan kan vi givetvis ha olika tankar om hur vi kommer dit och om det ens är möjligt.

Jag tror vi behöver börja med oss själva och vår egen självkänsla, vårt egenvärde, våra gränser och vår tydlighet. Vi behöver fundera på kärleken till oss själva och fylla på den ofta. Hur tänker vi om oss själva? Hur tänker vi om andra människor? Det finns många trasiga vuxna och med det menar jag ”vuxna med skadad självkänsla”. Jag har själv varit en av dem och är det själv i visa lägen ännu men känner av det och kan råda bot på det snabbare nu än förr. När vi har stora hål i vår självkänsla och kärleken till oss själva försvårar det den empatiska kommunikationen och vi hamnar lättare i värderingar, dömande, rätt eller fel. Viket som sagt aldrig leder till något gott i relationer vare sig det handlar om vuxna eller barn.

Min önskan är därför att vi försöker minska dömandet både gällande oss själva och andra. Vi behöver inte jämföra oss med andra utan enbart anstränga oss för att göra det bästa vi kan utifrån den situation vi befinner oss i för tillfället. Sedan ska vi vara stolta över oss själva när vi märker framstegen vi gör åt de håll vi önskar och tror på. Vi är goda nog och ju mer vi förstår det desto bättre kan vi bli…

Att aldrig jämföra sig med någon annan än sig själv anser jag vara en viktig hållpunkt inte minst i föräldrarollen… LYCKA TILL med att vara den bästa DU för ditt barn… och glöm aldrig att du duger som du är och det viktigaste är att du anstränger dig för att verka utifrån den kärlek som bor inom dig.