Det kan nog vara både och känslan är personlig men jag vill här ge min bild och mina tankar kring problemet. För dilemmat är i det stora hela inte individens men det är ändock oftast individen som far illa och lider.

Det skrämmer mig att vi skapat ett samhälle där man behöver en diagnos, en etikett, en stämpel för att bli förstådd och för att förstå sig själv! Ett samhälle med oerhört snäva ramar för hur man bör vara för att passa in. Ett skolsystem där disciplin och krav är vardag istället för lustfylldhet och glädje även fast det på papper och i dokument låter annorlunda.

När vi lägger problemet på individen, när vi skriver diagnoser, när vi medicinerar istället för att förstå hela den komplexa helheten då anser jag att vi gör hela mänskligheten en stor otjänst. Dessa individer låter sig inte platsa av en anledning, de är annorlunda av en orsak och de är i grund och botten inte dem som ska förändras utan det är samhället. Fler och fler slår bakut i de system som råder och jag tror inte det är slump. Det är inte fler och fler individer det är ”fel” på utan det är något annat som vi behöver inse och förändra!

Jag kan förstå att det måste vara skönt att få en diagnos om man en längre tid känt sig annorlunda och haft svårigheter i den verklighet vi lever i för tillfället. En förklaring till VARFÖR och ungefär som ett kvitto på att det är OK att få vara den jag är. Så var det för mig när jag fick vetskap om HSP ”highly sensitive person” även kallad introvert. Då började jag förstå mig själv och mina känslor på djupet och det gav självklart kraft, styrka och förståelse att jobba med mig själv på ett annat plan. Nu är dessa HSP-personer inga större problem för sin omgivning så någon diagnos är det inte riktigt tal om i det fallet. Vi platsar ofta innan för ramen även om vi inom oss känner oss annorlunda, osäkra och missanpassade.

Jag tycker att det är oerhört sorgligt att det ska behövas diagnoser för att förklara individens sinnesstämning. För mig lägger man då problemet hos individen och jag kan verkligen förstå att det är en lättnad för många som inte känner att de platsar och som inte förstår sig själva. Men för mig är det en enkel och kortsiktig lösning om man ser det samhällsmässigt. Det som egentligen behövs är en ordentlig tankevända och omstrukturering i samhällsapparaten. Vi behöver få fler människor att platsa och passa in precis som de är och ge dem de stöd o hjälp de behöver utan tillståndsbedömningar, sjukdomsbestämningar och medicinering.

Det som frustrerar mig i detta är att diagnoser för mig indikerar på att problemet ligger hos individen och i de fall de medicineras känner jag sorg! Även om det just då känns som en positiv lösning för personen i fråga så tror jag inte på att mediciner och kemiska preparat är några hållbara lösningar i längden. De bara skjuter problemen framför oss.

Jag ställer mig mycket hellre frågan Hur vi ska få alla individer att blomma utifrån sin fulla kraft! Hur ska alla ges möjlighet att använda sig av hela sin potentiella styrka? Hur ska alla få förutsättningar till at känna duglighet och gemenskap precis som den unika, värdefulla människa hen är?

Det tål att tänka på anser jag och under tiden kanske en del mår bättre av att få diagnoser och andra sätts i fack och får medicinering de helst skulle vara utan. Det må vara hänt men det får inte bli den långsiktiga och ända lösningen vi ser framför oss tänker jag.