Min uppgift som förälder är bl.a. att lära mina barn att älska skolan och samhället, men mitt stora mål som mamma är att lära dem älska sig själva och livet. Visionen kan ju vara att lyckas med dem båda men den ekvationen är riktigt kämpig om man tittar på hur skolan och samhället är uppbyggt idag anser jag.
Jag har dock en stor dos framtidstro inom mig och den delar jag gärna med mig av. Allt har en mening och jag följer mitt hjärta, även när det gäller barnuppfostran. Jag anser att det är skolans och lärarnas uppgift att jobba på det lustfyllda, meningsfulla lärandet (vilket även är min uppgift som förskollärare på min arbetsplats). Jag förstår om det är svårt så som dagens skolsystem ser ut med kravfyllda kursplaner och betygsystem som stjälper mer än de hjälper och där önskar jag att våra politiker skulle ta ett större ansvar och fördjupa sina kunskaper och sin förståelse. Jag upplever att dagens skola och samhälle i stor utsträckning bygger på gamla läror och tankar o livet och världen. Jag tror att de flesta håller med mig om att detta skapat ett liv i stress och ohälsa för allt för många. Vill vi se en förändring? Klart vi vill och då behöver vi tänka om!! Då behöver vi ett skolsystem och samhällsstrukturer som i grunden bygger på den ökade förståelsen kring kvantfysik, den hjärnforskning och den vetenskap kring människors välmående som finns och växer idag. Vi har förutsättningar att lyckas om vi blickar utanför boxen, ut i det okända, bortom våra trygga vanor och bekvämligheter.
Att det finns så många trasiga människor beror på något och vi behöver verkligen tänka till och tänka om ifall vi vill lyckas vänd denna oroväckande trend! Jag vill och uppmuntrar mina barn till att göra sitt bästa, ta ansvar för sina känslor och handlingar och stå upp sig själva och sina åsikter. Jag vill att de ska växa in i känslan att allt är möjligt och att de klarar allt de vill. För mig tog det nära på 40 år att förstå det och det om något har gjort mig ännu mer ödmjuk och tacksam inför livet och alla möten och situationer jag ställs inför.
Vi fostrar och undervisar till mer ifrågasättande och analyserande individer men vi vill oftast inte bli ifrågasatta för de beslut vi tar och saker som för oss är självklara. Vi kan dock inte vara kvar i en föreställning att barn bara ska förstå och lyda. Barn är smartare än så och behöver fiffiga vuxna som fångar upp dem med kärlek och ödmjukhet och skapar en ömsesidig respekt som håller i längden. Dagens barn låter sig tack och lov inte tryckas ner i våra fyrkantiga boxar så lätt och det finns med största sannolikhet en mening med det som med allt annat anser jag.
VARFÖR INTE SLÅ HÅL PÅ BOXEN OCH FLYGA. 🙂
Jag tycker det är sorgligt att vi allt som oftast verkat hamna i att försöka hitta syndabockar. Det klagas på barn som blivit så förskräckliga, det klagas på tonåringar som inte visa hänsyn, det klagas på föräldrar som inte lär sina barn veta hut och det klagas på lärare som inte lyckas lyssna på eleverna och värna om delaktighet och inflytande. Jag tror aldrig vi kommer lösa problemet med skylla ifrån oss och lägga skulden på andra individer, människor eller grupper. Vi har ALLA ett alldeles eget ansvar i de situationer vi möter och dilemman vi ställs inför och vi kan göra skillnad genom att kommunicera våra åsikter och samtidigt ta till oss andras.
Vi behöver inse att det är samhällsstrukturerna och system som vi skapat som behöver ses över ordentligt och struktureras om, inte enskilda individer och/eller grupper. Vi behöver titta djupare och försöka se helheten för att förstå problematiken från alla håll. Vi behöver observera och kommunicera utan att döma och bedöma istället för att slå och lägga skuld på varandra. En attitydförändring skulle verkligen vara på sin plats och ALLA är lika viktiga och behöver hjälpas åt i detta arbete ung som gammal, barn som vuxen, lärare som förälder.
Vi är alla människor som GÖR fel ibland utan att för den skull VARA fel. Det behöver vi bli mycket bättre på att förmedla. Jag upplever en rädsla inom de flesta att stå för sina fel och brister, att backa bandet, att göra förlåt, att svälja sin stolthet. Kan det ha något att göra med att vi är upplärda till att misslyckas är något fult, att gör vi fel så är vi också fel? Hur ändrar vi i så fall på den känslan? Att misslyckas är en del av livet och något vi lär oss oerhört mycket av. Vi ska vara oerhört tacksamma för varje LYCKAD MISS vi åstadkommer för det får oss att växa, lära och utvecklas som människor och individer.
BARN – mina och andras- ser jag som mina läromästare. De ger min inre eld för förändring näring och får den att brinna starkare och starkare. Vi vet idag att barn inte är tomma kärl som ska fyllas och de har inte heller tomma ryggsäckar som ska packas, men de har oftast lättare rycksäckar än flertalet vuxna för deras har inte hunnits fyllas med lika mycket ”skit” (i form av nedtryckta känslor, dåliga erfarenheter, mindervärdeskomplex, jantelag m.m. m.m.) Alla vuxna behöver ta en ordentlig titt i sin ryggsäck och sortera lite i allt som ligger där och skräpar. Allra helst de som på ett eller annat sätt har barn omkring sig för vi har ett oerhört ansvar över vad vi fyller deras ryggsäckar med. Vi kan ge dem verktyg och stöttning som gör att deras ryggsäckar kan förbli relativt lätta att bära. Det anser jag vara vår viktigaste uppgift som vuxen (lärare, förälder, medmänniska)!
Tidsbristen och kraven uppifrån gällande all teoretisk kunskap och lärande i skolan skrämmer mig för detta sker tyvärr på bekostnad av viktiga relationer, inre utveckling, stressreducerande och hälsofrämjande arbetet för alla parter inom skolväsendet, samt inom samhällsapparaten i stort. Jag hoppas på ett fokusskifte här och det snarast! Finns så mycket som kan göras och jag skulle svämma över av tacksamhet om vi alla som vill barn och mänsklighet väl, gick samman och la krut och energi på att förbättra förutsättningar och möjligheter istället för att hänga upp oss på ”felen” hos andra och varandra. För visst kan det vara så att det som känns fel från början kan vara det som visar sig vara helt rätt. 
