En fråga värd att fundera på djupet kring!! Det florerar en hel del texter på bl.a. Facebook om barnuppfostran och hur vi ska lära barn veta hut, hur barn borde bete sig m.m. En som bloggar om detta är Meekatt. Meekatt beskriver själv sin blogg som ärlig, humoristisk och provocerande och det är väl just det som gör den så intressant och inspirerande för många samtidigt som den väcker irritation och ilska i andra. Visa känner igen sig andra blir provocerade och jag står mittemellan och känner lite av varje. Eller egentligen känner jag mest glädje över att hon väcker debatten kring detta oerhört viktiga ämne. Det behövs verkligen.
Ska barn lyda och bestraffas, skämmas och få hårda konsekvenser? Vad händer inom dem då?
En till som väcker debatt inom ämnet barnsyn och barnuppfostran är min favorit, Petra Krantz Lindgren. Allt hon skriver och förmedlar klingar fint i mitt hjärta. Hon har en ödmjuk och tydlig inställning till det hon beskriver. Hon tar barnens välmående ”under sina vingar” och hon lyfter ett ämne som jag tyvärr tror många i vår värld och vårt samhälle har stora brister i, nämligen sin självkänsla! Jag har själv en tanke och tro om att många av de problem och tråkigheter faktiskt härstammar därifrån, fån en bristande självkänsla och egenvärde. I och med detta är det lätt att känna sig kränkt som Meekatt skriver lite om i en text.
Hur ser t.ex. respekten ut omkring oss i nu läget? Den respekt vi kräver av våra barn saknas tyvärr på allt för många nivåer i vårt samhälle. Se bara på våra folkvalda, våra politiker och deras diskussioner. Jag tror inte vi kommer särskilt långt genom att slå på varandra. Vi som är ”på golvet”, undersåtarna, vi som springer i våra vardagliga ekorrhjul – vi behöver ta oss samman och blicka uppåt. Vi behöver hålla ihop och inse att de allra flesta av oss gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar och kunskaper vi har. Min åsikt är att Vi behöver fina ett ödmjukt och respektfullt sätt att kommunicera och lära av varandra. För på så sätt kommer vi göra stor skillnad och förändra världen på sikt!
Om man som förälder tror att hela problematiken ligger hos lärarna så har man fel. Likaså har de lärare och vuxna som tror att hela problemet ligger hos föräldrarna fel som jag ser det. Då anser jag att man behöver ta några steg tillbaka, och försöka greppa en större helhet, ett sammanhang och inse att världens och dess dilemman inte är svart och vitt. Att det inte handlar om att döma och hitta syndabockar utan att det handlar om att samarbeta på ett kärleksfullt och respektfullt sätt.
För att återgå till de två jag nämnt ovan Meekatt och Petra Krantz Lindgren. Jag skulle gärna se/höra en debatt dem emellan för jag tror nämligen deras engagemang och mål med texterna har en samstämd kärna bara att de väljer olika infallsvinklar och fokus. Att våra barn får en trygg uppväxt. Att de formas till bra människor med empati, ansvarskänsla, kunskap och respekt för sin omgivning är väl allas önskan men vägen dit kan man ha lite olika tankar kring. Framför allt viktig i detta är vägen till inre självkänsla och egenvärde anser jag för det är där den viktiga värdegrunden byggs och visar sig utåt. Med en stark självkänsla och en förståelse för sitt egenvärde behöver man inte bygga murar omkring sig eller visa ett ”falskt” yttre. Som jag ser det är det enda sättet att forma riktigt trygga, ödmjuka och kärleksfulla individer. Inre frid ger yttre fred är en slogan jag älskar och tror starkt på!
Jag läste detta i en av Mekatts texter: ”Barn ska få vara barn och vuxna ska ta sitt ansvar och sätta tydliga gränser. Barn ska få testa sig fram, utvecklas, prova gränser och misslyckas på vägen. Det är då de lär sig.” Absolut, jag kan hålla med där även om det går att diskutera gränser och gränssättning en hel del. Tror man kan mena väldigt olika och när det gäller sista meningen tycker jag att den gäller så väl vuxna som barn. Vi är ju långt ifrån färdig lärda och gör allt rätt bara för att vi är vuxna. Vi är alla människor med fel och brister och jag tror att många av oss behöver bli bättre på att stå för det. Att backa bandet ofta, att säga förlåt för övertramp vi gör och prata om varför det ibland blir så tokigt när vi bara försöker göra ”rätt”. Detta kan vi inte minst göra med barnen både hemma och i skolan. Det om något anser jag vara att ta vuxenansvar och visa på att ingen är perfekt, att alla gör fel ibland och att det inte är något farligt, fel eller fult med det. Utan att det viktiga är att man har respekt och förståelse för varandra och uppkomna känslor. Vi behöver i mångt och mycket bli bättre på att kommunicera utan att döma och skuldbelägga som jag ser det. 
Visst kan man kanske tänka att barn nog inte far så illa av hot, straff, skuldbeläggande och mutor om de kommer från ett kärleksfullt och välmenande hjärta men vi ska för den skull inte luras att tro att de blir respektfulla vuxna av det heller! Faran i att använda sig av mycket straff, hot och mutor är att man tillslut riskerar att ha ett barn som inte berättar saker för en och som inte svarar ärligt på ens frågor pga. rädslor och skam. Det är ju mycket enklare och bättre att hålla tyst då. Hot, straff och mutor resulterar i längden dessutom till en svag och/ el snedvriden självkänsla. Jag är faktiskt säker på att de barnen som gör dumma saker inte enbart är barn till så kallade curlingföräldrar. De är inte heller bara barn till gangster och dårar! Det kan med all säkerhet lika gärna vara barn till dig och mig. Jag tycker absolut vi ska känna att vi kan prata med och säga till andras barn. Det visar ju att vi är vuxna som bryr oss. Det är medmänsklighet och det är av stor vikt om inget man ska få skit för, däremot kan man alltid fundera över HUR man själv säger saker och får igenom sin vilja.
Nu tänker jag provocera och problematisera lite: Antag att vi helt anammar inställningen JAG är vuxen JAG bestämmer över dig som ”bara” är barn! Vuxna har makten och om vi använder den genom att hota, straffa, muta, belöna om vart annat så förmedlar vi indirekt och energimässigt att JAG är större än dig, jag står över dig, jag har levt längre alltså är jag mer värd så mina ord gäller, punkt! Vad är det för LÄRANDE och vad ger det för KONSEKVENSER i längden? Faktiskt ett lärande och en värdegrund vi ser ganska tydligt och mycket av i världen redan nu kan jag tycka. Maktutövning och hierarkier! Vi säger det inte med ord men vi förmedlar och sänder ut mycket av detta i vårt samhälle. Det är så vi är uppfostrade och lärda och vi ser kanske inget konstigt i det. Men jag har börjat fundera mer och mer kring vårt samhälle, vår värld och dilemmat i detta Var finns respekten? Vart syns allas lika värde? Frågan är också om vill vi fortsätta ha en värld som är uppbyggd så? Måste vi ha en värld som är uppbyggd så? NEJ; jag är övertygad om att det går att förändra även om det kommer ta tid. De som kommer med förändring och som har förmågan att förändra är just barnen. Dessa underbara individer och själar som kommer till världen med så mycket kraft och visdom! Jag lägger min största tillit och förtröstan i dem. De har mycket att lära oss.
Jag vill avsluta denna text med att tillägga en oerhört viktig sak att jag förmedlar dessa åsikter och tror starkt på det jag beskriver innebär ABSOLUT INTE att jag aldrig skriker på mina barn, att jag aldrig tappar greppet, råkar skuldbelägga eller komma med ett hot eller muta ibland. Jag kan absolut göra helt tvärtemot det jag innerst inne tror på och brinner för. Vet ni varför? För att jag är människa – med fel och brister med tillkortakommanden och omedvetna ”sår” som triggas ibland. Men det är ju helt ok och jag vet att jag duger ändå och jag gör mitt bästa utifrån det “trappsteg” jag befinner mig på.
