Vad känner jag i allt som är nu? Vad vill jag förmedla i dessa corona-tider? Vad tror jag?
Att jag har ett brinnande intresse för hälsa och välmående samt en framtidstro som är stor och stark går nog inte många förbi. Inte heller att jag ser naturen och det naturliga som en fantastisk och hållbar väg dit. För mig ingår allt i en helhet och vi alla är på ett eller annat sätt sammankopplade och bildar en enhet. En universell väv av människors och situationer där allt har betydelse och ger ringar på vattnet.
Det blir för mig ännu tydligare nu. Hur världen krymper när alla står inför samma problematik. Hur både separation och samarbeten kommer till sin spets i den processen och hur det river i oss människor på olika sätt. Jag tror på att allt har en mening ur ett större perspektiv men jag förstår också att det kan vara svårt att ta till sig. Men vad vet vi egentligen? Om det nu är så att ingenting har en mening egentligen så är jag en som mår bäst av att skapa mening i det som sker omkring mig och så även i detta.
Corona är ett elände men inte enbart och helt igenom tänker jag och det finns kanske de som vill kalla mig ”idiot” och det får väl va ok isåfall. Men inom mig väcks nu iallafall hoppet ännu mer, ännu djupare och jag väljer att fokusera på och hålla fast vid det. Jag väljer att se ljuset i mörkret, kärleken i rädslan och ordningen som kan komma ur kaoset. Jag tror starkt på kärleken och godheten och att de står som segrare till slut. Jag känner det jag känner, gör det jag gör och vill fokusera på medkänsla till både mig själv och andra i den process vi nu går igenom.
Jag förstår absolut att många känner rädsla och oro. Jag hoppas innerligt att detta snart ska vara över och att så få ska få sätta livet till pga. detta illvilliga virus. Jag känner med alla som på något sätt är i riskgrupp och därför extra känsliga och utsatta. Vi ska alla självklart vara försiktiga och följa alla rekommendationer för att minska smittspridning så långt det är möjligt.
Rädsla är ju en känsla bland fler och ska tas på allvar och är helt okej att känna så jag säger inte ”var inte rädd” för om du känner rädsla och oro så är det precis det du ska göra en stund. Bara du inte låter den förlama dig och bli din fullständiga och enda sanning. För det finns ju annat att fokusera på också! Jag vill dock sända tacksamhet till er som känner rädslan likväl som jag är tacksam att jag inte gör det och önskar mig slippa bli ”dömd” i det. Allt är som det ska där med. Att skapa panik hjälper ingen och tillsammans skapar vi balansen som till sist tar oss stärkta ur kaoset.
Det känns lite som om hela världen håller andan nu och vi ska väl vara så mycket som möjligt för oss själva i det kanske. Karantäner, utbildning på distans, jobba hemifrån, håll dig hemma vid minsta symtom. Någon mening finns det i det med säkerligen. När vi möter oss själva djupt och innerligt kan de mest fantastiska sakerna ske. När vi möter de känslor som bubblar upp i oss utan att döma dem då rensar vi ut dem, då helas vi och då gör vi plats för annat att ta vid. Det är utifrån denna inre kärna vi sedan kan möta varandra hjärta mot hjärta i större acceptans och förståelse och förhoppningsvis skapa en värld utifrån dessa grunder
Samtidigt som vi råds och räds till att hålla oss ifrån varandra, separera oss, isolera oss känner vi troligtvis också en starkare längtan att komma nära. Att umgås, ta hand om, att ha tid med dem vi bryr oss om och älskar. Att få ta till vara på varje stund, njuta av tiden vi har. Leva i nuet och släppa fler lager av de rädslor som håller oss fångna i vårt egna skal. Som hindrar oss från att leva livet fullt ut! Här och NU!
Kan det vara så att vi är i fullgång att skapa balans just nu? Både individuellt och kollektivt! Kan det vara så att universum hjälper oss lite på traven där? På ett sätt vi upplever som vedervärdigt men som kanske ur ett högre perspektiv är vår och planetens räddning? Tragedier har alltid funnits och ofta är de människan själv som skapat dem av olika anledningar. Nu verkar vi tappat greppet ganska rejält. Nu måste vi släppa kontrollen… Det kryper nära nu, kryper oss inpå skinnet, gör oss sårbara och tvingar oss börja tänka på ett andra sätt, se andra möjligheter och fina nya lösningar framåt. Känns redan nu som om saker händer i den riktningen med. Kanske river detta murar så att vi i framtiden kan börja bygga fler broar människor emellan? Kanske och förhoppningsvis har vi kommit till en punkt där vi måste börja samarbeta och se värdet av varandra på riktigt och i djupet… Äntligen säger jag i så fall. Världen och samhället behöver och har länge behövt en förändring på flera plan.
Så i allt detta spektakel som i sin framfart kan upplevas allt från vidrigt, hemskt, sorligt, galet, oförståeligt till spännande och nödvändigt ber jag dig (och mig) att våga föra din talan, tala din sanning, gör din röst hörd men gör det med omtanke och ödmjukhet för då kan vi skapa mirakel – TILLSAMMANS.
Vi är alla så viktiga pusselbitar i detta. <3 <3 <3
Ta hand om dig! Värna om varandra!
ANDAS…
Kram Jessica
