Kan man förlora sig själv i kärleken? (Naturens vackra viskningar och budskap inför ett nytt gott år)

1

Idag fick jag ett fint tillfälle att gå ut i naturen för mig själv efter all gemenskap och alla möten senaste dagarna. Jag tycker väldigt mycket om samvaro och möten av olika slag, att träffas, umgås, samtala, ventilera livets stora och små skeenden tillsammans med andra. Det behöver jag verkligen för att känna mig levande och för att utvecklas framåt på min väg.   Men jag är också i behov av fullkomlig stillhet och egentid mellan varven för att samla ihop ”mig själv”, för att landa i min energi, mina känslor och känna närvaron i hjärta och själ.

Ibland kan känslor av ensamhet komma över mig mitt i allt och då vet jag att jag på något sätt behöver djupdyka i dem. Där finns oftast något jag ska greppa och ”hämta hem”. Ofta kan det också vara så att jag då glömt att ladda batterierna på ett tag. Naturen är nog det ställe där jag bäst tankar mig själv och fyller på med den energi och de insikter jag behöver. Ibland ”pratar” jag med naturen och ibland den med mig. Idag var verkligen ett sådant tillfälle. När jag satt mig på berget och såg solen gå ner bakom husen viskade naturen en fråga till mig: Kan du förlora dig i kärleken?

 

Jag blev först ställd. Vad är det för fråga? Jag fattade inte riktigt innebörden… Jag hade då inget svar på den iallafall så satt bara kvar och sög in känslan stunden gav… förundrades över det vackra i en fallande sol, kände kylan från fuktigt gräs under mina händer och det fina i känna mina egna hjärtslag varva ner mer och mer efter promenaden precis innan. Kände hur tacksamheten inom mig växte. Tacksamheten för livet, för saker jag har och saker som kommer till mig, för stunden för upplevelsen.

Efter ett tag var det som om stunden och naturen där och då gav mig förnimmelsen av svaret, djupt inom… ”Du kan förlora dig i kärleken men du kan aldrig förlora dig själv i kärleken” Ehhh tack för den… så mycket klokare jag blev nu tänkte jag för mig själv men självklart nöjde jag mig inte med det svaret utan bad om förtydligande… Be så ska du få och det fick jag…Visst kan du förlora sig i kärleken och det kan till och med vara bra och nödvändigt att våga göra det ibland. Att ge efter, att kapitulera och bara känna utan att förstå det minsta. Att förlora sig i kärleken en stund kan vara vägen att hitta sig själv ännu djupare. Att förlora sig i kärleken och känslan den ger är att förlora sig i sig själv och sitt sanna innersta väsen.  Det starkaste budskap jag fick var: Du kan inte förlora ”dig själv” i kärleken eftersom ”du själv” är en del av den! Ju mer kärlek du vågar känna, förnimma, uppleva, ge och ta emot, ju mer expanderar det som i djupet är DU…. De var en stark aha-upplevelse och wow-känsla i den stunden som säkerligen tar ett tag att sjunka in helt… men när jag kom hem tog jag mig iallafall tid att klura vidare.

Det vi egentligen så lätt förlorar oss själva i är rädslan… Vi människor vill med våra sinnen så gärna romantisera kärleken och lägga den utanför oss själva samtidigt som vi gör oss själva livrädda för att verkligen uppleva den fullt ut i mötet med andra. Kanske för att vi tror oss inte värda den? Kanske för att vi tänker att om vi upplever den riskerar vi även att förlora den? Är det då inte bättre att ha älskat och förlorat än inte ha älskat alls? Om vi har älskat en gång kan vi då inte älska flera gånger om? Kanske t.o.m. djupare och mer för varje gång? Kan kärleken ta slut? Gå upp i rök, försvinna? Försvinner verkligen den kärlek vi än gång känt eller kanske fortfarande känner fast hellre förnekar och vart tar den i så fall vägen? Gräver vi ner den bland andra undantryckta känslor, stänger vi in den i en mörk/skuggig del av hjärtat, far den ut i rymden för att aldrig komma tillbaka igen eller fångas den upp av någon annan? Kanske studsar den omkring och tillbaka till den som är redo och villig att våga ta emot tids nog. Jag vet inte jag bara spekulerar vidare kring de kluringar naturen sådde i mig idag. Kan vi förlora oss i kärleken eller kan kärleken förlora sig i oss? Är ens ”att förlora sig i något” alltid farligt och negativt eller kan det lika gärna vara något bra? Något som bryter gammalt och ger plats för nytt. Något som tillåter en positiv förändring att ske.

Jag vet att kärleken har en självklar och magisk plats inom oss alla och jag vet också att vi själva kan få den platsen att växa. Tyvärr kan det inre arbetet dock upplevas väldigt jobbigt, läskigt och smärtsamt ibland vilket man kanske inte alltid tror och är beredd på alla gånger. Det är just där i de stunderna man kanske ska våga förlora ”sig” i kärleken en stund och se vart det leder. För det är kanske just där och då när man tillåter sig släppa all rädsla och kontroll som man hittar ”sig” ännu mer.  Det viktiga är som sagt att inte glömma hämta hem sig och känna in i hjärtat att man verkligen är på rätt väg här och NU!

Det får nog bli mitt nyårslöfte till mig själv ” att våga förlora mig lite mer för att hitta mig mycket mer” eller nått i den stilen 🙂 Den personliga innebörd och intentionen viktigare än formuleringen och Nyckelord som kommit till mig i “intentions sättningen” inför 2019 är just HEM och MOD så det passar ju bra känner jag. Spännande…

Sänder ett varmt tack till naturen som kallade på mig såå starkt idag och som kom med detta vackra budskap och djupdykande insikter att också bära med mig in i det nya året.

Gott nytt magiskt år kära medmänniskor <3 / kramar Jessica

 

 

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

1 kommentar

  1. Emma den

    Vis likhet el jag känner av gamla historia som har gungat länge . Men hit tills stanat i tanlen.

    Själv har ingen åsikt passiv gäller det dimmper in i en. Jag klarar mig utmärkt vara själv. 💚😊
    Ska uppnå det som berör mig. Gott nytt år gott folk.

Lämna en tanke