Skolan viktigaste uppgift är enligt mig att stärka och värna om de individer som ska bygga ett hållbart och medmänskligt samhälle i framtiden! Jag tycker vi ofta ska ställa oss frågor som Vad vill vi med skolan som institution och läroplats? Vilket lärande bör den förmedla? Vilka kvaliteter och vilken potential vill vi ge utrymme att växa inom de individer som vistas där? 
Jag funderar och reflekterar en hel del över vilka värden jag önskar förmedla till våra barn – de som ska ta över samhället och skapa framtiden tillsammans med oss. Jag känner som så att när jag tittar utåt i samhälle, på värld o på mänsklighet så kan jag inte tycka att vi lyckats så värst bra som det är nu. Ändå kan jag i ärlighetens namn säga att jag har en fantastisk framtidstro och längtan efter att något bättre ska växa fram. Jag tänker att allt börjar inom mig och vilka värden jag lever och förmedlar! Jag behöver därför ständigt ställa mig frågan ”vilket samhälle vill jag vara med och skapa och göra mina val utifrån det. För val det har vi alltid!
Jag anser att det är vi vuxna som har makten och därför också skyldigheten att handla ödmjukt när det gäller våra barn. Men om vi inte lärt oss hantera våra egna känslor och tillkortakommanden så blir lätt små starka och ifrågasättande individer till ett hot. Ett hot för den världsbild och uppfattning man skaffat sig genom åren. Något som kan få en att tappa fotfästet och då behöver man ofta någon att lägga skuld på. Gärna någon som inte tänker som jag. För när jag tappat fotfästet då vill jag ha medhåll, då kan jag inte ha fel. Men vart är världen på väg och vart tar vi oss själva om vi fortsätter i detta tankesätt? Om vi inte klarar av att kommunicera och hitta lösningar tillsammans. Om vi inte förstår att den ilska jag känner när du gör på det sättet den är min och inte din. Därför behöver jag lära mig att omfamna den, omvända den till något kreativ och bra som varken skadar dig eller mig. Vi behöver bli bättre på att ta hand om våra känslor.
All denna teori och faktainhämtning som så mycket dyrbar tid går åt till i skolan gör mig galen. Detta tragglande som om det skulle vara dagens sanning och lösningarna på framtidens gåtor. Jag vill inte lägga skulden på någon här, utan på något; skolsystemet, kunskapskraven, PISA-rapporter samt ett betygssystem som är helt uppåt vägarna galet. Jag tror att det finns många som kan hålla med mig i detta både bland lärare, föräldrar och människor i allmänhet men jag märker ofta att man istället för att kämpa tillsammans för något bättre gärna skyller på varandra för att saker och ting är som det är. Det är så lätt att se problematiken utanför sig själv. Föräldrar ser gärna problemen i lärare och andras barn. Skolan skyller på curlande föräldrar, föräldrar som inte tar sitt ansvar, som inte låter barnen ta sitt ansvar, föräldrar som lyssnar för mycket eller för lite på sina barn, föräldrar som ger sina barn för lite eller för mycket tid. Vad är det vi söker här i landet lagom är bäst? Jo jag tror vi söker någon att skylla allt elände på, alla orättvisor och all den frustration vi känner inom bord av olika omständigheter. Istället för att lära oss att acceptera och låta dessa känslor omvandlas till något kreativt så gör vi oss lätt till offer för då kan man ju lägga skulden på andra. Men saken är den att vi alla är medskapare i denna värld och vi är en viktig pusselbit i en större helhet så genom att ”slå” på andra slår vi egentligen på samtidigt på oss själva. Det vi ser i andra är saker vi själva behöver jobba med.
Barnens problematik eller som jag skulle vilja säga mänsklighetens problematik är varken enbart föräldrarnas, lärarnas eller någon annans! Den är vår gemensamma. Samhället ser ut som det gör för att vi (mänskligheten) har skapat det så. Vill vi ha något annat måste vi tänka om, tänka annorlunda och tänka stort. Precis som Albert Einstein visste för länge sedan så är det så att ”Problem inte kan lösas med samma tankesätt som skapade dem”. Han var oerhört klok den mannen och lämnade efter sig många tänkvärda citat som t.ex.: ” Fantasi är viktigare än kunskap för kunskap är begränsad till det vi redan vet och förstår, medan fantasin omfattar hela världen och allt som vi överhuvudtaget kommer att kunna veta eller förstå.”
Med det kommer jag utsökt inpå vikten av de förmågor våra kompetenta barn besitter som vi tyvärr ofta lyckas tappa någonstans på vägen. Tänk om det är så att vi borde vara mer nyfikna som vuxna och lära oss av barnen istället för att tänka att det är vi som måste lära dem! Jag blir mer och mer övertygad om att vi har oerhörd viktig visdom att inhämta I barnens upplevelsevärld och våra inre känsloliv.
Inre frid ger yttre fred – en mening jag älskar och som hela min övertygelse och tro bygger på! Jag önskar att ett nytt fokus kan få växa fram inom skolväsendet och att det inre lärandet får ta större plats. Det är något som känns oerhört viktigt för mig att sträva mot och kämpa för, med TRO, HOPP och KÄRLEK in I framtiden!
