Ibland behövs så lite för att känna sig rikast och lyckligast i världen. I går t.ex. ringde min äldsta son från Bali och pratade med oss i över en timma. (han hade äntligen lite bra wi-fi) Vilken härlig känsla det spred i mitt mammahjärta och den känslan har på något sätt bara växt under dagen.

När den där gudomliga känslan bubblar inom en så det nästan känns som man ska spricka av lycka bara över att få finnas till. Känslan som nästan är för underbar för att beskriva och för vacker för att fångas på bild men som är så oerhört värdefull.

Idag när jag gick hemåt i månskenet bubblade denna känsla sakta upp inom mig utan att jag riktigt kan förklara varför. Säkerligen en blandning av livets underbara ting som jag får vara en del av. Månen som lyser upp min väg, snöflingorna som sakta faller ner som glitter över mig från himlen, marken som är täckt av snökristaller och träden som skimrar av glimmande frost.

Den kalla luften kan inte kyla min kropp som fortfarande är varm efter ett härligt uppfriskande och glädjebringande gympapass. Musiken som fortfarande klingar lite i mitt huvud fast att tystnad råder omkring mig där jag går.

Jag och mina tankar, mina drömmar, mina visioner vandrar tillsammans hemåt.

Väl hemma hoppar jag in i en renande dusch. Det varma vattendropparna får rinna  över mig och skölja bort de sista lilla som finns kvar av stress och bekymmer för idag.

Jag ska krypa ner i min säng med ett leende på läpparna, oerhört tacksam över allt som livet har gett mig och allt jag har.