Vi lever i en värld där man gärna och för det mesta visar upp den bästa sidan. Lyckan, glädjen, hur bra vi har det och hur bra vi är. Men den bubblan är inte alltid så hälsosam som man tror och den kan spricka när man minst anar. Att visa upp allt som är fint och bra är inget fel i sig men det är inte heller det mest läkande och äkta alla gånger. Vi behöver nog blir bättre på att visa upp och prata om våra bekymmer och orosmoln också. Att lyfta varandra genom motgångar och att ta oss igenom svåra situationer utan att fastna där är en stor del av livet.

LIVET är inte antingen eller, svart eller vitt, bra eller dåligt. Livet är allt och livet pågår hela tiden…

Vi lever i ett samhälle där man inte så gärna pratar och delar med sig av det som klämmer och tynger en. Men Solens mörka fläckar är vackra, meningsfulla och naturliga de med. Med andra ord ska vi inte behöva skämmas för våra tillkortakommanden, våra snedsteg och våra bekymmer! De är inga sanningar om oss utan mer ett tillstånd vi ska igenom… för att utvecklas, lära och förändra det som behövs. Att våga visa vår sårbarhet och släppa rädslan för att bli dömda, bedömda och ”stämplade” i den, är en fin och viktig balansgång i livets lärande. En balansgång som kan ta oss långt tror jag.

Det handlar inte om att älta och fastna i det negativa utan mer att lyfta och acceptera det som är för att kunna gå vidare med förnyad kraft. Att sopa jobbiga saker under mattan eller lägga dem längst ner i ryggsäcken får dem inte att försvinna utan snarare ligger de där och gror tillsammans med annat skräp tills vi mer eller mindre tvingas ta tag i det. Genom att titta närmare på det som skaver och gör ont kan vi förändra och gå vidare mot mer glädje och  ett större lugn.

“Ibland kan vi t.o.m behöva ställa ner vår ryggsäck för en stund, byta skor och vandra på en väg vi inte tidigare vandrat för att se vart livet då tar oss” 

Jag är väldigt tacksam för den styrka jag uppfattar, oftast hos unga människor via sociala medier, när det gäller att våga förmedla, lyfta och nå ut med sina svagheter och svårigheter. De kommer förändra samhället med tiden när saker som ångest, depressioner och personliga trauman inte längre tystas ner utan lyfts fram pratas om och belyses. Då får den inte längre samma fäste i människan tror jag. Jag är av den åsikten att det finns inga piller i världen som kan övervinna kraften och läkandet i mänsklig förståelse, ärlig kommunikation och den helande, läkande kraften kärleken besitter…

Jag är en stark och evig själ så visst klarar jag mig alltid.

Men jag är också en sårbar känslosam människa,

så jag behöver en trygg, kärleksfull famn att vila i ibland.

En famn som ser mig, stärker mig och älskar mig precis som jag är.

Det var en underbar känsla när detta budskap nådde mig på djupet. Jag har egentligen aldrig lidit brist på kärlek i mitt liv. Jag har alltid burit en känsla av att jag faktiskt har allt jag behöver och lite till, så kanske därför inte heller gett mig tillåtelse att vara riktigt liten och ledsen på något djupt plan jag inte riktigt förstått förrän ganska nyligen. Jag har haft svårt att visa min sårbarhet genom åren. Den har jag burit själv, stolt och stark. Men jag har på senaste tiden börjat inse att det faktiskt inte är själens väg utan att det mer är egots fasad. Själen har inga problem med att visa sig svag och i behov av tröst och omhändertagande. Själen vet att genom att kunna ta emot blir man starkare och även mer kapabel till att ge ännu mer. Så jag har släppt barriären bit för bit, jag låter fasaden rasa och jag vet nu att det är på så sätt vi helar världen. Först genom att hela oss själva, sedan varandra och sedan världen!! Finns inga genvägar men ändå går allt hand i hand.

Ingen är perfekt men ändå så värdefullt unika och det är jag väldigt medveten om ändå har jag alltid haft höga krav på mig själv. En vilja att prestera på topp och leva upp till diverse förväntningar både från mig själv och andra. Det har inte direkt varit ett medvetet val jag gjort utan snarare att ju mer medveten jag blivit om detta ju mer har jag kunnat jobba på att släppa och hitta nya vägar. Alla har vi ett omedvetet inre (det undermedvetna) som vill och kan lära oss saker om oss själva om vi väljer att gräva lite i det… På så sätt kommer vi också närmare vårt livssyfte tänker jag.

Bakom sårbarheten och rädslan finns den djupaste styrkan, den störtas friheten och den starkaste kraften..

I am on my way and it makes me happy even in the hard times of life!!

 Solen lyser för oss alla <3