Det här med lyckan – att jaga, att fånga, att hålla, att bevara – är det någon som påstår att det är lätt? Nej inte direkt väl. Frågan är om det är omöjligt?

Att känna lycka och mening är något jag anstränger mig för varje dag. Att se det stora i det lilla och det lilla i det stora. Att se det unika och olika men också det som är lika och förenande. Att se livet som en gåva, ett mirakel som varje levande individ delar. 

Det kännas som vi lever i en värld och en verklighet där lycka är en bristvara, men behöver det vara så? Jag har på grund av detta ibland känt lite skam över min lycka. Tankar som ”jag borde inte känna så när det ser ut som det gör i världen och samhället” har kommit då och då men på senare tid allt mer sällan. Den lycka jag känner sker inte på bekostnad av någon annans så jag kan stolt stå för den utan att skämmas, men inte ens det har kännts självklart och lätt alla gånger.

Min lycka gör inte andra olyckliga utan snarare tvärtom? Jag tror egentligen att glädje och lycka kan smitta av sig. Den som är äkta och sann och kommer inifrån hjärtat. Om jag lever ut mitt hjärtas sanning och lustfullhet så smittar jag förhoppningsvis andra att göra det samma med tiden. Något jag däremot anser att vi blir olyckliga av är när vi jämför oss med andra och deras lycka. Det kommer alltid finnas de som kan tyckas ha det bättre än mig och säkerligen de som verkar ha det sämre också men vad har det med MIN lycka att göra egentligen om jag tänker efter?

Jag är ju mästaren i mitt liv, precis som alla andra är mästaren i sina. Vi bär var och än vår egen sanning inom oss och meningen är att vi ska följa den i kärlek till oss själva och andra. Jag låter mig gärna inspireras och motiveras av andra men jag är sedan noga med att känna efter vad som passar just mig i livets gigantiska “smörgåsbord”.

En sak är säker när man väl förstått vilket ofantligt och meningsfullt sammanhang vi alla är en del av så blir allt omkring oss mirakel och bara det innebär en innerlig lycka. Den andliga inre resan är som att lägga pussel, att expandera bit för bit. Sakta men säkert faller bitarna på plats och helheten blir tydligare. Förståelsen för ATT och HUR allt hänger samman växer och med det ökar även förmågan att känna sig lycklig utan yttre bekräftelse och tillfredställelse. När den inre ”lyckokällan” är väl påfylld så kan det ibland behövas väldigt lite för att den där lyckorus känslan ska infinna sig, det där innerligt bubblande euforin av att finnas till och ha möjlighet att uppleva livet, naturen och medmänskliga möten. Men om man tänker efter så är det egentligen inte så lite ändå! Att finnas till och ha möjlighet att UPPLEVA LIVET är ju ett fantastiskt och stort mirakel i sig.

När vi förstår att vi är en unik och värdefull del, en viktig pusselbit, av ett större sammanhang och en större mening så blir vi inte lika sårbara och rädda. Då behöver vi inte hävda oss och jämföra oss med andra och varandra på samma sätt som förut. Då sprider sig ett lugn inom oss och lyckan får lättare att nå fram. Det är i alla fall vad jag tror.

Det kan säkert vara lätt att missuppfatta mig i detta för jag vet att alla inte tänker som jag och det är okey! Jag vet också att det kan vara lättare sagt än gjort. Men jag tror även att vi människor har en tendens att göra det svårare än det behöver vara. Jag har i alla fall slutit ett avtal med mig själv om att göra mitt yttersta för att följa min lyckas väg hur svårt det än må vara. Jag avslutar denna text med att önska mig själv Lycka till i det och sänder även ett stort Lycka till till alla er andra på a resor genom livet, må lyckan komma er väg!! <3