Min 11-åriga pojke är väldigt fascinerad och förtjust i djur. Han tycker om att titta på djurprogram av olika slag och lära sig om olika djurarter och hur de lever. Han värnar om djur och har mer och mer börjat utrycka oro och frustration över att så många djur faktiskt är utrotningshotade och att vi människor skadar dem för att tjäna pengar. På tv har han hört hur Elefanter dödas för betarnas skull och i skolan har han skrivit om röda pandan som utrotas för att deras hem (skogar) skövlas. Leoparder, geparder och tigrar m.fl. mister sina liv för sina vackra pälsar och djur av alla de slag lider på människans bekostnad. Min fina son är med all rätt bedrövad. Jag och säkerligen många med mig kan inte annat än hålla med om att det är för sorgligt och onödigt.

Men i denna text, som i de flesta av mina texter, vill jag fokusera på det positiva, det kärleksfulla, på skaparkraften vi bär och förhoppningsvis även bjuda på lite tankekluringar och medvetande fördjupningar. Jag vill lyfta och förtydliga det fantastiska som djur och natur bjuder oss på och som jag anser att vi har oerhört mycket att lära oss av.

Djurriket och naturen är något som verkligen fascinerar mig! Eftersom de inte är fast i det logiska och oftast egoinspirerade tänkandet som människor lägger så oerhörd stor tillit till så sker deras genuina utveckling på ett annat plan. När Naturen får verka och utvecklas fritt så sker fantastiska saker helt automatiskt, saker förändras till det bättre och varje art utvecklar de specifika förutsättningar de behöver för sin fortlevnad.

Detta blev jag djupt medveten om när jag såg en film om de sagolika Galapagosöarna – där naturen hittills fått ha sin gilla gång, orörd från mänsklighetens förödande egoism. Djur och natur lever och utvecklas i samklang med varandra och utvecklar det de behöver för att överleva på ett magiskt, fascinerande och helt sagolikt sätt. Vetskapen om att allt faktiskt är möjligt gjorde sig starkt påmint och att vi människor verkligen behöver tänka om för vårt och planetens bästa! Vi behöver bevara och vara rädda om varandra och o jorden så att vi kan utvecklas och leva så som vi är ämnade. Jag är ganska säker på att vi missar mycket i vår utvecklingspotential och medvetandeexpansion när vi fastnat i girighet och rädsla och själviskhet. Filmen om Galapagosöarna var en fin beskrivning av den progressionen.  

Dessa inspirerande och djupgående tankar fick ännu mer fäste i mig när jag lyssnade på en väldigt inspirerande man som visade och pratade om hajar på Fjärilshusets stora akvarium. Han berättade om hajarnas ”genetiskt förvärvade kunskap” som t.ex. innefattar att det bara vet att vissa fiskar kan de inte äta för de är farliga. Den kunskapen- vetandet – ligger nedärvt i deras gener sen långt tillbaka och den hjälper dem att överleva. Det fick mig osökt att fundera kring Vilken kunskap har vi förvärvat i våra gener genom generationer? Hur mycket är verkligen livsbejakande och vad är ”mänskligt påhittad fakta” med andra önskemål än att rädda liv? Vad för vi vidare? Vilket vetande är av vikt för mänsklighetens och planetens välmående i framtiden?

Mannen som pratade om hajar hade många fina poänger med sina berättelser och fick säkerligen de flesta av sina åhörare att tänka till lite extra. Som när han poängterade att dessa varelser som många människor fruktar och ogillar egentligen är väldigt fredliga och inte alls intresserad av oss som föda. (Mer än när vi ligger och sprattlar som små knubbsälar i vattnet och de råkar befinna sig i närheten, då kan jaktinstinkten inom dem triggas) Olyckor med hajar är inte ett omfattande problem i mänsklighetens historia om vi tänker efter. Utan i själva verket är det hajarna som har all rätt att frukta oss. Vi utför massmord på dessa varelser dels för deras tänder och även deras fenor eftersom hajfenssoppa är en utsökt delikatess som vi tydligen inte vill vara utan. Vi tar oss allt som oftast friheten som om vi ÄGER hela jorden och världen. Är det hajen eller människan som är monstret egentligen?

Jag vet att det är lätt att skjuta ifrån sig och vila i vetskapen att man själv aldrig skulle äta hajfenssoppa, bära en hajtand som souvenir, rida på en elefant eller medvetet plåga ett djur för ren nöjes- eller njutnings skull. Det är jättebra och absolut något att vara stolt och glad över. Men ser vi utifrån ett större perspektiv, mänskligheten som kollektivt medvetande och med våra alldeles egna kunskaper och vetande nedärvda i våra gener då inser vi hur viktigt det är att verkligen förändra det som är. Hur människan tar sig friheter som förgör så oerhört mycket, till och med oss själva. När vi inser att vi själva är det största farorna för allas överlevnad så börjar vi förhoppningsvis ta ansvar på ett djupare plan.

Människans medvetande behöver förändras, expandera och utvecklas i tillit till naturens lagar. Det är en ständigt pågående process där vi alla samspelar på ett eller annat sätt. Vi är alla en del av en oerhörd universell väv, där allt programmeras och där vi i nuet skapar den genuppsättning och den nedärvda kunskap vi för vidare till kommande generationer.

Genom att förgöra andra levande varelser eller växter förgör vi även oss själva. Där människorna far fram med sina egon sker ingen naturlig och genuin utveckling – Så när ska människans framfart och egoism få sitt slut?