Som jag längtat till denna söndag och äntligen kom den. Igår kom en brunbränd, trött och oerhört efterlängtad son hem från 6 veckor i Thailand. En härlig känsla att få krama om honom och rufsa om i hans hår igen. Hela förmiddagen när han låg och sussade gott i sin säng gick jag in och tittade till honom. Klappade hans kind, höll hans hand, kliade hans rygg och drog lite lätt i hans öronsnibb, precis som jag gjorde när han var liten.

Jag känner en stolthet över mig själv och hur bra jag faktiskt klarade de 6 veckorna. Mitt mammahjärta är starkare än jag tror det också och den styrkan har jag verkligen känt av på ett annat plan under dessa veckor. Jag trodde först att de skulle vara mardrömslika men de har varit riktigt bra. Varje sms och meddelande hur de haft det har haft ett stort värde och fyllt mig med stolthet och lycka. Jag är tacksam över det växande som dessa 6 veckor inneburit för både honom och mig. Att släppa kontrollen, släppa taget i tillit och kärlek hör föräldrarollen till. Att låta sin älskade guldklimp få pröva sina vingar och uppleva hur de bär längre och högre på egen hand behöver inte vara så svårt som det låter. Att vi inte alltid är nära varandra fysiskt betyder inte att vi är långt ifrån varandra emotionellt. Banden mellan dig och mig min son är starka, elastiska och kommer aldrig gå av eller brytas. De är i grunden gjorda av fullkomlig kärlek och det är när Kärleken är villkorslös och fri som banden växer sig starkare än någonsin.

Nu vet jag att jag klarar att släppa det allra käraste jag har fullkomligt fritt i glädje och tacksamhet utan att gå sönder. Det kan smärta, värka och strama lite då och då men jag överlever, växer och utvecklas i utmaningen.

En annan utmaning jag växt med och som jag känner mig nöjd med mig själv över är att jag i helgen hållit ett föredrag om min inre resa, min bok och den förändrade livssyn och världsbild de bidragit till. Att ta sig ur trygghets- och bekvämlighetszoner är ganska obekvämt och t.o.m. kännas läskigt men är oerhört utvecklande och lärorikt och stärkande. Idag pustar jag ut lite extra för att jag

Som om inte dessa fantastiska känslostormar inom mig vore nog så fick jag även en annan lärande utmaning. Jag hade tänkt mig en välbehövlig städdag idag och de vi in var ordentlig taggad att ta tag i tvättberg, golvtorkning och skurning lite här och där. Men på grund av en vattenläcka i området hade vi inget vatten att tillgå så det blev att tänka om. Det blev en djupdykning i tankar som hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är med rent vatten och elektricitet i våra fina hem. Vi är priviligierade med en oerhörd bekvämlighet som är så oerhört lätt att bara ta förgiven. Vet inte hur många gånger jag försökte sätta på kranen kanske av glömska men antagligen bara av ren vana. Allt jag hade tänkt göra och var så taggad inför kändes med ens jobbigt och trist. Jag började lite smått men entusiasmen var inte riktigt där på samma sätt som innan.

När sedan vattnet kom igång igen efter flertalet timmar fick jag ännu en anledning att pusta ut. Tacksamheten steg inom mig. Tacksamhet över tvättmaskinens brummande och diskmaskinens surr. Tacksamhet över vattnet som skrubbade rent potatisen till middagen, vattnet som puttrade i grytan, vattnet som bryggde mitt kaffe och det rena vattnet som blandades med den sista flädersaften från frysen. Allt detta vatten som bara finns och gör mitt, vårt liv enklare, bekvämare och säkerligen också lite lyckligare.

Ikväll när hela familjen återigen var samlad vid middagsbordet njöt vi lite extra av allt vi har att vara tacksamma över!