Vilken härlig Alla hjärtans dag! <3  Vår i  luften, solsken och fågelkvitter. På jobbet fick jag och några barn beskåda två lekande ekorrar bara 3 meter ifrån oss. Vilken lycka. Jag slutade tidigt och bestämde mig för att ta en långpromenad till skogen med min fyrbenta själsfrände, Simba.

Vi kom till en plats där jag intuitivt kände att här vill jag stanna en stund. Andas, känna, vara. Naturen stärker, läker och helar oss och den har dessutom en tendens att prata till oss. När vi tar mig tid att lyssna och känna på djupet brukar fantastiska budskap helt magiskt kunna uppfylla hela våra inre. Så blev det för mig idag och jag vill gärna försöka dela med mig av den magiska känslan som infann sig.

Jag uppfyllde av en otrolig frihetskänsla och frid i både kropp och själ. Jag befann mig på den yttersta spetsen av både ”separation” och ”alltet”. Balanserade tryggt och självsäkert. Vi behöver separationen för att utvecklas och expandera men vi behöver också känna vår sammankoppling till källan och universum för att förstå vår storhet, helhet och vårt sanna värde.

Att vara en unik och viktig del av något mycket, mycket större är en gåva att förvalta med ödmjukhet och kärlek. Vi bör egentligen inte förbi se någon del i vår strävan till harmoni och välbefinnande, tänker jag. Varken den del av oss som upplever separation eller den del som strävar efter mening och helhet.  Harmoni, inre frid och välmående möter vi när dessa är i balans. Högst uppe på spetsen tror jag vi ytterst sällan befinner oss under vår resa genom livet. Både vår kropp och vår själ arbetar hårt för att få oss ditåt. Men lyssnar vi? Lyssnar vi på kroppen och dess signaler? Obehag, verk, magkänsla m.m. Lyssnar vi på själen via våra känslor, förnimmelser, intuition m.m. jag har mer och mer börjat förstå att kropp och själ (vårt högre jag) kämpar tillsammans för vårt bästa men vårt lägre jag (egot) verkar inte riktigt vara med på noterna där utan kämpar emot. Egot verkar inte riktigt vilja att vi finner och lever utifrån vårt högsta bästa. Egot vill gärna förminska oss och låta oss leva våra liv utifrån rädslor istället för i vår fulla potential och styrka.

Där precis på den yttersta spetsen var ALLT så klart och tydligt. Både detaljer och helhet belystes och trädde fram.  Magiskt, underbart, fantastiskt och helt obeskrivligt.

Lycka, kärlek men även en enorm sårbarhet fyllde mig i den stunden och fick mina ögon att tåras. Känslan och vetskapen om att precis allt kan tas ifrån mig när som helst samtidigt som absolut ingenting någonsin kan tas ifrån mig. Tanken i sig känns ju helt galen och går inte att beskriva i ord, ändå kändes känslan så innerligt självklar där och då. Vårt intellekt har begränsningar tänker jag men det har inte vårt innersta magiska center. För någonstans inom oss i hjärtat, eller kanske i tallkottkörteln (var på föreläsning om den igår) hihi, finns en plats där allt ryms på samma gång, en plats där oändligheten alltid råder, en plats som inte är synlig för ögat men som ändå rymmer allt.

Jag fann den platsen väldigt starkt idag och när jag tittade mig omkring så bjöd även naturen på den upplevelsen. Vinterns vita gnistrande snö, vårens första färska gröna små grässtrån, höstens bruna löv och sommarens värmande sol. Allt fanns precis där jag stod där och då.

Polariteter, dualism, motsatsförhållanden – Allt ryms i helheten. Det universella alltet kan vi inte nå genom vårt intellekt men det betyder Inte att det inte finns! D

Det får bli mitt.Simbas och naturens ”Alla hjärtans dag-hälsning” till er idag.

Varma kramar/ Jessica