Tankar om kärlek – Skillnaden mellan att älska som människa och konsten att älska med sin själ.

2

Är att älska och att ge kärlek samma sak? För mig finns det väsentliga skillnaden mellan dessa begrepp. Att vrida och vända olika föreställningar och uppfattningar och försöka få fatt på nya insikter är något jag känner stor passion för och att sedan försöka få ner det i skrift är en utmaning jag gillar skarpt. Att varva stunder av djup stillhet och närvaro i hjärtat med skaparlusta och kreativitet i ord och text är något jag älskar och mår bra av. Så här sitter jag vid datorn, efter en stunds stillhet och avkoppling i naturen, och filosoferar om något så stort och fantastiskt som KÄRLEKEN.

8350874589_e01cef7043_b

Jag skulle vilja påstå att vi människor är bra på att älska. För visst älskar vi ofta och hela tiden, på olika sätt och av olika anledningar. Att älska sina nära och kära, sina vänner och jämlikar är enkelt, näst intill automatiserat men att ge kärlek från djupet av sitt hjärta är för mig något helt annat. Att älska är för mig inte nödvändigtvis detsamma som att ge ren, äkta och villkorslös kärlek. Det kräver ständigt arbete med sig själv. Den äkta, sanna och fullkomliga kärleken gror inom oss och behöver näring för att växa sig stark. Att älska är inte detsamma som att känna denna fullkomliga kärlek strömma genom en. Kärleken som inte har något slut och ingen botten som inte dömer eller jämför utan bara ÄR.

Att älska och känna samhörighet med de som tycker och tänker ungefär som oss själva är enkelt och relativt smärtfritt. Det väcker inga negativa känslor. Det triggar inte igång oss och får oss inte att trycka på döma-knapparna. Känslan av att saker som är självklara inte är självklara för alla kan vara himla irriterande ibland. Men då behöver vi påminna oss om att vi alla är och har rätt att vara olika. Det är det som gör oss precis så betydelsefulla och unika som universum har skapat oss och vill ha oss. Det finns inget allmängiltigt sunt förnuft utan det ända vi bör sträva efter är villkorslös kärlek och tolerans inom oss själva för att sedan sprida det omkring oss. När vi börjar känna och förstå värdet av vår olikhet kommer vi också närmre vår innersta kärna av Enhet, och samhörigheten till allt och alla växer. Det är vägen vi alla behöver vandra för att nå världsfred och girighetens förfall.

Orden ”Jag älskar dig” kan användas flitigt eller sparsamt, de kan brukas eller missbrukas. De kan utifrån mitt sätt att se härstamma från en rad olika känslor. Oftast gör dessa tre ord mottagaren glad och ger en känsla av betydelsefullhet. Men ibland känns det som om kärleken är svår och kanske till och med omöjlig. Man kanske ”råkar” älska en person/personer som man innerst inne vet inte är bra för en. Eller så kanske det är så att känslan av ensamhet bara växer och växer medan den omtalade kärleken tycks vara oändligt långt borta. Då är det först och främst kärleken till en själv som behöver fyllas på. Den finns närmre än vi tror för den bor och gror inom oss. I våra hjärtan ligger den och väntar på näring för att växa sig stor och stark. Men det kan vara så att ofantliga lager av andra känslor, erfarenheter och blockeringar ligger i vägen, som öppna kanske t.o.m. variga sår ligger de och väntar på att få läkas på djupet och vi behöver arbeta oss igenom dessa. Det är det arbetet som vi så vackert kallar Livet. Jag anser att vi bör se livet och de situationer vi möter som tillfällen att lära och utvecklas och förhoppningsvis bli medvetna om och fördjupa vår kärlekskraft inom oss. Det är magi och den är i allra högsta grad verklig!

Att älska kan vara ett beroende, ett sätt att få bekräftelse eller en känsla av att i hör ihop, det är vi MOT världen. När man som människa älskar finns ofta en närhet och ett därför att.. under ytan (medvetet eller omedvetet) men när vi ger kärlek från själen finns inga mot krav eller villkor för vår kärlek. Då finns inget behov att kontrollera eller äga och inte heller något dömande, ingen känsla av att det jag känner är rätt utan mer en känsla av att jag vill förstå. Vi är olika men vi kan lära av varandra. Känslan som då väcks är att det är vi FÖR världen.      5413742949_257c019880_b

Mänskliga krav och villkor har egentligen ingenting med den universella kärlekskraften att göra mer än att dessa samverkar i vårt lärande och växande. Jag skulle vilja beskriva det lite som att ”Att älska” har med mänsklighet och lärande att göra men att den själsliga kärleken är mycket större än så. Den är oändlig och gudomlig och det fina är att vi alla bär den gudomligheten inom oss även om den kan vara svår att förstå sig på med våra mänskliga hjärnor. Den rena, den sanna, den äkta, den fullkomliga KÄRLEKEN – kan tyckas svår att nå men jag tror inte den är ouppnåelig. Som jag ser det behövs inga religioner eller bestämda trosuppfattningar för gudomligheten och mästerskapet har vi alla. Den växer inom oss och vi behöver bara lära oss att det är där vi ska leta. Ju mer vi lär oss acceptera och älska oss själva på djupet ju starkare blir även kärleken och acceptansen vi kan ge och känna till andra.

Att se förbi sitt eget motstånd, sin irritation och frustration och bemöta den mest oliktänkande med ömhet, förståelse och tolerans är en av kärlekens och livets största utmaningar anser jag. Viktigt och avgörande är att det även ska ske utan att man för den skull förminskar eller dömer sig själv eller sin känsla utan är full av acceptans och kärlek även där. Jag tror att många håller med om att just detta med att älska sig själv är en ganska svår nöt att knäcka, men där skulle jag ändå vilja vara så ”hård” och påstå att så länge man inte lyckats älska sig själv och ta sina känslor på allvar så har man inte riktigt älskat på riktigt. För det är i den djupaste acceptansen till sig själv och i vetskapen om sin egen storhet och betydelse som vi finner kärleken som överträffar allt. Det är där vi bär fröet som kan skapa en bättre, medmänskligare och kärleksfullare värld!! Fröet där tolerans, ödmjukhet och respekt spirar fritt och äkta. Inom oss bär vi de svar och den känsla vi behöver för att inse och förstå livets storhet! I djupet av oss själva finns även fröet för att förstå och vilja ta tillvara på ALLAS Unika storhet, utan någon rädsla eller rivalitet. Jag är fullkomligt övertygad om att ju fler som når in till denna kärna och aktivt medverkar till att ge den kraft, ju mer närmar vi oss den värld som merparten av oss säkerligen drömmer om.    7677052534_f5b36e0116_b

Äkta kärlek börjar i en stark självmedkänsla, vänlighet och förståelse till det egna självet. Kärlek är att stå upp för sig själv och sätta sina gränser mot omvärlden i kombination med att ödmjukt tolerera och acceptera andas sätt att sätta sina gränser och leva sina liv så länge de inte medvetet skadar eller förstör för någon annan. Att känna kärlek till den som behandlat dig i orätt, gjort dig illa eller på ett eller annat sätt sårat dig må vara det svåraste av allt. Men det är inte omöjligt och det om något hjälper dig själv att gå vidare. Att känna kärleken handlar då inte om att ta tillbaka personen i ditt liv! Det handlar absolut inte om att ge en andra chans mot din vilja. Att känna kärleken handlar om att förlåta både dig själv och personen i fråga, släppa och gå vidare mot en ökad lycka och ett bättre mående för dig själv i sikte!

Nära relationer är ofta de som innebär mest lärande och det är också där vi är som mest sårbara. I dem kan vi verkligen fördjupa och utvidga vår kärlek och våra sätt att älska om vi är öppna och medvetna om våra egna känslor och inte projicerar dem på andra. Det är så lätt att vara sårbar, självömkande, uppoffrande och/eller egoistisk i ett förhållande/relation. Att se saker utifrån sig själv i stället för i ett perspektiv av lärande. Två människor som har älskat varandra innerligt och så plötsligt tar den enas eller kanske bådas känslor för varandra slut och de går skilda vägar? Tar kärleken helt plötsligt slut då? Nej inte som jag ser det, men på ett mänskligt plan ”slutade vi älska just den personen”. Vår mänskliga kärlek släppte greppet och eftersom våra mänskliga känslor hela tiden vill tala om något viktigt för oss så hände detta antagligen för att vi skulle gå vidare på vår livsväg. Allt har en mening fast att vi kanske inte kan se eller förstå den direkt alla gånger. Men en sak är säker Kärleken i sig kan aldrig ta slut eller försvinna. Kärleken är alltid närvarande inom oss och försöker ständigt göra oss påminda om att vi är värdefulla och älskvärda precis som vi är.

Att älska har med våra mänskliga känslor att göra. Att älska kan vara underbart men det kan också göra fruktansvärt ont, för vi ska lära oss av våra känslor och gå vidare. Att älska är ett kännande i görandet, men den fullkomliga kärleken är mer ett kännande i varandet och ett varande i Kärlek smärtar inte, det läker!

SÅ ett stort lycka till med kärleken önskar jag er alla. ”Jag vet att KÄRLEKEN är med dig vart du än går, men den gömmer sig lätt i skrymslen och vrår. Att hitta dig själv och kraften du bär är steg nummer ett sedan borde resten kännas ganska så lätt. ” J    12270442764_17a07403c4_b

 

En liten sammanfattning:

Att älska är en mänsklig egenskap som kan vara fint och vackert men som också kan missbrukas. Vi älskar olika människor på olika sätt och med olika intensitet. De människor vi har i vår närhet älskar vi ofta per automatik och det är oftast fantastiskt, härligt, underbart men inte särskilt konstigt eller magiskt. Det magiska ligger i att känna samhörighet och kärlek – den djupa, äkta villkorslösa kärleken – i alla möten och bemöta alla medmänniskor utifrån den känslan. Det är en konst som kräver både självinsikt och ödmjukhet inför olikheter. Det kräver också att vi tar hand om våra egna inre sår, inlärda mönster och blockeringar vi bär med oss genom livet.

Så som jag ser på kärlek idag så behövs egentligen ingen inblandning av andra. Kärleken finns hela tiden starkt närvarande inom oss. Kärlek är den universella kraft vi alla i djupet härstammar ifrån. När man älskar med själen och känner den äkta och fullkomliga kärleken strömma genom kroppen då har de mänskliga banden suddats ut och blivit oväsentliga i det stora hela.

Men som människor på jorden har vi ändå förmånen att både älska och känna kärlek till väldigt många omkring oss. Våra föräldrar, våra familjer, våra barn, våra vänner, våra kollegor…. Människor vi har nära, människor vi möter flyktigt. Hur mycket kärlek kan vi ge? Hur mycket kraft vill vi lägga ner för att älska och förstå oss själva och de känslor vi känner? Hur stort är vårt behov att döma och jämföra?

Valet är vårt!

3787297799_b3e95275c7_b

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

2 kommentarer

  1. Tack för en fint skriven text. Den sammanfattar på ett bra sätt mina egna tankar kring kärleken och gav mig en påminnelse om det vi alla vet, att kärleken alltid finns inom oss. Och i alla möten och situationer och emotioner finns kärleken där som en möjlighet att låta oss möta allt genom kärlekens lins, vilket man endå kommer fram till till slut, enda frågan är hur lång tid man väljer att vara i bilden av otillräcklighet, smärta, sorg etc i relation till de upplevelser man haft. Det fina är att ju mer man utforskar de mörka, låter sig ”dö” i sin egen process genom att tillåta allt att ta plats, desto snabbare kan man komma till insikt om att kärleken alltid finns där inom oss redo att vara där med dig och vara dig :).

    • Tack Johan för ditt fina och kloka inlägg. Glädjer mig att du tyckte om texten. Så sant som du skriver att låta sig ”dö” en smula är också en chans att låta sig ”återfödas” som en ny version av sig själv (expandera i medvetande). Det kan vara både smärtsamt och läskigt men ändå befriande och välvärt mödan i det långa loppet. <3 Kärlekens finns där med oss, för oss och i oss hela tiden precis som du så fint beskriver. <3

Lämna en tanke